7 januari 2012

Flyttlasset

- Ett skepp kommer lastat.
- Vaddå med?
- En Palsternacka!
- Var är det på väg?
- Till en ny hamn, ett nytt hem, ett annat kök. Till Matmolnet.

Ja nu är det alltså dags att dra. Den som äter palsternackor flyttar från och med nu till ny adress och återfinns på sidan som heter Matmolnet. Den här bloggen kommer finnas kvar så ni kan fortfarande leta här i arkiven, fälla tårar och bli nostalgiska över den tid som gått. Men vill ni följa Palsternackans utveckling och framtida äventyr får ni knappra in http://densomaterpalsternackor.matmolnet.com

Vi ses där!

För ett par veckor sedan skrev jag ett sjuhelsickes långt flyttkort, Den maffigaste summeringen i mannaminne. Missa inte det!

Puss

5 januari 2012

Svampsallad till rårakor eller så

Det var inte många veckor sedan jag stämde upp i en hyllningssång till rårakan, den jag och Moa B spisade hos Peter en kväll, samt skrev ned instruktioner om hur man lyckas göra den hemma. Jag har sedan dess och även tidigare funderat på hur man kan variera det vegetariska pålägget på rårakan men inte kommit på något som rör sig i närheten av hur gott det är med just tångkaviar, rödlök, dill, crème fraîche. Fram tills nu vill säga.

Häromdagen, medan jag försökte få tyst i mitt huvud och trötta mina ögon till sömns genom att läsa matbloggar, fick jag syn på ett recept på något som upphovsmakaren Jens Linder kallar för Estnisk svampsallad. Han skriver att salladen gör sig bra till blinier och rårakor men också kan passa fint på julbordet eller på en knäckemacka. Perfekt tänkte jag, här är det nya rårakepålägget! Och inte nog med att jag hittar det här receptet, i mitt skafferi hittar jag sedan min födelsedag både torkade trattakantareller (Tack Gun & Dan) och torkade karl-johan svamp (Tack Gertrud & Lars) och om jag tittar upp mittemot mig så hittar jag en Moa G som fått dimmig blick av ett blodsockerfall trots en lunch bestående av 4 macarons och 4 koppar kaffe. Rårakor räddar liv tänker jag och kör ut oss både till köket för middagslagning. Ibland faller allt på rätt plats och då är det bara att ge sig hän och göra estnisk svampsallad.
Jag pillade en del i Jens Linders recept och här kan ni läsa min version. 




Svampsallad
4 port som tillbehör
  • 20 g torkad svamp
  • 1 dl du puy linser, kokta med tuggmotstånd
  • 2 dl crème fraîche
  • 1 dl turkisk yoghurt
  • 1 dl dill, finhackad 
  • smör
  • flingsalt
  • nymalen svartpeppar
Lägg svampen i blöt i cirka 30 minuter. Häll bort vattnet och krama ur den lätt. Smält en klick smör i en stekpanna och fräs svampen tills den börjar få färg, släng i puylinserna och låt fräsa lite till. Salta rikligt och låt svalna. Blanda sedan svampen och linserna i en skål med crème fraîche, dill och svartpeppar. Låt salladen stå svalt ett par timmar.


Rårakor
2 port.
  • 4 rejäla potatisar
  • smör
  • salt
  • nymalen svartpeppar
  • äpple, finhackat
  • rödlök, finhackad
  • dill 
  • persilja
Skala potatisen och riv den grovt. Lägg rivet på en kökshandduk och vik ihop till ett knyte. Vrid den mesta av saften ur potatisen.
Smält en rejäl klick smör i en stekpanna på högsta värme och lägg i ett jämnt lager potatis. Sänk till medelvärme och stek tills rårakan fått fin färg samt limmat ihop sig och är vändbar. Om du gör två stora rårakor (istället för fler men mindre) kan det vara bra att ta hjälp av en tallrik vid vändningen. Lägg i en till klick smör när du steker andra sidan om du gillart.

Servera rårakan genast tillsammans med svampsallad, finhackat äpple och rödlök, färska örter samt nymalen svartpeppar.

Och så öl tänker jag. Det måste vara riktigt gott till.

31 december 2011

Moderkakans uppkomst och förfall

Jag misstänker att den här tårtan är det närmaste jag kommer en förlossning. Jag är ledsen mamma men det blir inga barnbarn, du får nöja dig med en monstertårta vid namn Moderkakan. Den är en hyllning till mig själv, en födelsedagstårta till dagen då jag fyllde tjugosju år. Jag tog alltså min tårtbakningsoskuld vid tjugosex års ålder med buller och bång och dunder och brak och under både mycket strukturerade samt smått kaotiska former. Det var kladdigt men det gjorde inte ont. Snarare så njöt jag hela vägen. Ända från planeringsstadiet tills dess att den sista marängen placerades på toppen som kronan på verket och jag snittade Moderkakan med min kökslådas största kniv medan publiken (gästerna på kalaset) höll andan. Skulle det gå hela vägen? Skulle den hålla, skulle Moderkakan klara av att skäras itu utan att innanmätet (hallonmoussen) sipprade ut på den blanka vita bordsskivan?
Frågorna hopade sig i luften och spänningen var nästintill olidlig. Men allt gick fint, finare är förväntat till och med och publiken njöt i fulla drag av Moderkakan och dess många smaker när de väl fått in den i munnen. Hurra, Hurra, Hurra. Ropade de till mig. För det är så man gör i Skåne, man snålar med Hurrandet och ropar bara tre gånger och sedan blir man förolämpad genom att bli kallad Födelsgris. Bortsett från det så var det en mycket trevlig tillställning. Det var bubbel och kaffe och kristall och silverskedar och tända ljus och vänner från olika håll och presenter och prasselpapper och en röd ros och så sjukt mycket Moderkaka att hälften vore nog. Och det trots att Lars åt fyra bitar och de flesta andra åtminstone två.
Mest njöt jag nog av att förvåna publiken genom att bjuda på en tårta som nog smakade betydligt bättre än den såg ut. Somliga trodde att Moderkakan mest var en pyntad hög med mousse eller så och har man inte högre tankar än så är det klart att man blir glatt överrasskad när man får höra att Moderkakan består av 16 lager med fem olika konsistenser och lika många smaker.
Från och med nu blir det bara mat-på-hög för min del, för det är så fint att se leenden spricka upp i de matades ansikten.


Franska sega chokladmaränger.


Moa smörjer på fläderkräm med säker hand. 


Till min hjälp i köket hade jag Moa G, den bästa slickepottslickaren i Skåne. 


Det hela började med en inbjudan till kalas till mina vänner. Jag ville lägga in någon festlig bild i mailet för att illustrera vilken typ av tillställning som väntade och så hittade jag den här:




När mailet väl var skickat och Ja-tackningarna började trilla in fick jag helt enkelt ta mig i kragen och se till att försöka leva upp till förväntningarna och det jag hade lovat. Det skulle bakas en hög tårta. En snygg hög tårta. Ja, en bröllopstårta rentav. Och så satte planeringen igång. Jag och Moa G bläddrade i kokböcker hemma på dagbädden för att finna inspiration och så gjorde jag en lista över smaker, delar och ingredienser som jag tycker är gott i en tårta. Det var till stor hjälp och jag kan rekommendera andra tårtbakare att göra detsamma för att komma närmare sina drömmars tårta.
Efter några timmars googlande, bläddrande, fantiserande och dreglande så hade vi en färdig skiss på tårtan och dess olika beståndsdelar samt recept på dessa. Sedan gick det av bara farten ända fram tills födelsedagskvällen då tiden visade sig vara väl bra tilltagen och jag verkligen fick hejda mig från att börja bygga ihop den för tidigt.
Första kvällen bakade vi chokladbottnarna och de franska chokladmarängerna. Bottnarna la jag in i frysen så snart de svalnat och tog fram dem när det var dags att hälla på hallonmoussen dag två.. Andra kvällen gjorde jag fläderkrämen, hallonmoussen och citronbottnarna. Och sista kvällen innan gästerna kom så gjorde vi chokladflak, vispade grädde till garneringen samt byggde ihop alltihopa. Vi hann även äta en fantastisk födelsedagsmiddag bland all bråte bestående av mackor med kokt potatis, stekt ägg, senap och ost samt en flaska bubbel. En ny kombination för min del men alldeles perfekt för stunden.


Chokladkaka, hallonmousse, citronkaka, fläderkräm, krossad maräng, chokladkaka, hallonmousse, citronkaka, fläderkräm, krossad maräng, citronkaka, fläderkräm, chokladkaka, fläderkräm, hallonmousse. 


Ett Palsternacksverk.  


Ett Pollock-verk.


Palsternackan lägger en sista hand vid Moderkakan.


Sådärja. Tre dagar senare är skapelsen fulländad. 


När blodsockret är på väg ner kan man pigga upp sig med paket. Torkade svampar och tranbär och zestjärn och
vinflaskor och tvål och ring och handkräm och småflaskor. Tusen tack för alla fina grejer!


Byter man bakgrund ser den trevlig och snudd på anständig ut. 


Tias menar att han inte varit delaktig i styckningen av moderkakan. 


Brottsplatsen. Fritt förfall på Kamrergatan. 


Läs noga alla instruktioner innan du börjar baka. Det är lite omständligt och tar en hel massa tid. Men det är kul och tårtan blir faktiskt helt fantastiskt smarrig!

Moderkakan och recepten på de olika beståndsdelarna följer här. Samt en redovisning över hur jag gick till väga. Om man vill kan man lära av mina misstag vilka inte är så många men om jag hade gjort om kakan igen så hade jag skippat browniebottnarna och bara jobbat med fransk chokladtårta och så hade jag eventuellt valt att inte blanda fläderkräm med vispad grädde till garnering för det gjorde den mycket lös och så slutar det som ni ser på bilderna med en tårta där garnityren sakta strävar ner mot bordsskivan. Istället hade jag nog valt att bara spritsa grädde på vissa ställen för att ha något att klistra fast hallon, maränger och choklad i och så varit mer generös med fläderkrämen inuti tårtan.
Något som förvånade mig ordentligt var att tårtan faktiskt höll. Att hallonmoussen (som bara hade sju gelaltinblad istället för receptets 10) orkade bära upp alla kilon och inte pressades ut av kaktrycket.


Till tårtan gjorde jag en halv sats av den här kakan och gräddade den i en form med löstagbar kant, ca 23 cm i diameter. Det var för att jag inte ville ha en alltför tjock och tung chokladbotten. Jag hoppade över valnötterna och bröade formen med ströbröd istället. Pass på gräddningstiden i ugnen så den inte blir torr. 

Fin fransk kladdig chokladkaka
  • 225 gram mörk choklad
  • 225 gram smör
  • 4 ägg
  • 2 dl strösocker
  • 2,5 dl vetemjöl
  • 1 tsk bakpulver
  • (ca 2 dl hackade valnötter att beströ formen med) jag hoppade över det här
Smält choklad och smör på svag värme i en tjockbottnad kastrull. Låt svalna något.
Vispa ägg och socker vitt och pösigt. Blanda vetemjölet med bakpulvret. Rör ner choklad-smöret i äggblandningen. Vänd ner mjölet försiktigt och rör till en slät smet. Häll smeten i en smord och bröad form. Formen ska ha löstagbar kant och cirka 23 cm i diameter. Grädda kakan i 200 grader i 25 minuter. Den ska vara lite kladdig i mitten även när den är färdiggräddad. Prova med en sticka.

Receptmakare: Monika Ahlberg ur boken Rosendals Trädgårdscafé


Jag följde det här receptet bortsett från apelsinen men kan nog ändå rekommendera att ta med den. Viktigt återigen är gräddningstiden så den inte blir torr i ugnen. När kakan svalnat skar jag ut en stor rundel, den som var i den första och största sektionen i tårtan, och en liten rundel, den som var i den översta och minsta sektionen av tårtan. Jag utgick från den största springformen jag hade, alltså samma som jag bakade en av citronbottnarna i, 28 cm i diameter. 

Chokladruta
  • 150 g smör
  • 3 dl socker
  • 5 msk kakao
  • 2 ägg
  • ca 4,5 dl vetemjöl
  • 2 tsk vaniljsocker
  • 1,5 tsk bakpulver
  • (rivet skal och saft av en apelsin) jag hoppade över det här
  • 3/4 dl vispgrädde
  • 3/5 dl mjölk
  • 75 g hackad mörk choklad
Smält smöret och låt det svalna. Vispa ägg och socket vitt och poröst. Riv och pressa apelsinen. Blanda ner skal och saft med mjölk och grädde i äggsmeten. Blanda mjöl, kakao, vaniljsocker, bakpulver och tillsätt blandningen omväxlande med det smälta smöret. Hacka chokladen ganska fint och rör ner den. Häll smeten i en smord och bröad långpanna. Grädda kakan i 150 grader i 20-25 minuter (beroende på hur stor plåt du har blir kakan olika tjock och gräddtiden därefter så håll koll och prova med en sticka).

Receptmakare: Monika Ahlberg ur boken Rosendals Trädgårdscafé


Jag bakade kakan i två olika springformar. En med ca 28 cm i diameter och en med 23 cm. De blev höga och fina kakor som jag sedan fick dela i två delar vardera så att de blev tunnare. Alltså hade jag 2 bottnar med 28 cm i diameter och 2 bottnar med 23 cm i diameter. Ur en av de mindre bottnarna ska jag ut en rundel som motsvarade storleken på den minsta tårtsektionen. Som ni förstår så blev det en del kaka över och antingen så gör man som jag gjorde eller så räknar man om receptet. Här är det i sitt originalutförande. Ett bra recept på en mycket god citronkaka som man kan baka och äta som den är eller använda som tårtbotten. 

Citronkaka
  • 6 ekologiska ägg
  • 5 dl strösocker
  • 2 tsk vaniljsocker
  • 100 g smör
  • 2 dl mjölk
  • 7 dl vetemjöl
  • 4 tsk bakpulver
  • Skal och saft av 2 citroner
Smör till teflonformarna (1 x 26 cm i diameter, 3 x 16 cm/diam.)

Sätt ugnen på 175 grader.
Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker vitt och riktigt pösigt. Smält smöret och rör i mjölken, blanda det med äggsmeten. Blanda vetemjöl och bakpulver och vänd försiktigt ner det i smeten. Rör i saft och skal av citron. Smörj formarna med smör. Fyll den stora formen med hälften av smeten och fördela den resterande smeten mellan de tre små formarna. Grädda bottnarna (i omgångar) i mitten av ugnen i 15-20 minuter. Prova med en sticka, den ska inte vara kladdig. Låt kakorna svalna och avlägsna dem sedan från formarna.

Receptmakare: Leila Lindholm


Hallonmoussen gjorde jag bakdag nummer två då chokladbottnarna redan var klara och i frysen. Jag gjorde moussen enligt receptet nedan och monterade sedan ihop den strörre springformen (28 cm i diameter) och den mindre (23 cm i diameter) och la dit en chokladbotten i varje. Jag tog även fram en liten grund skål i samma diameter som den minsta och översta tårtsektionen (ca 17 cm i diameter) och klädde den med plastfolie. Och så fördelade jag moussen i de tre formarna, täckte dem med plastfolie och ställde genast att stelna i kylskåpet. Där fick de stå tills det var dags att bygga ihop tårtan. 

Hallonmousse
  • 800 g hallon, frusna
  • 7 st gelatinblad
  • 2 äggvitor
  • 2,5 dl strösocker, (2 dl + 0,5 dl)
  • 4 dl vispgrädde
  • 1 eko citron, skal och saft
  • eller 2 lime, skal och saft
Tina bären och mixa sönder dem med en stavmixer. Lägg gelatinbladen i kallt vatten. Vispa äggvitan med 2 dl socker som tillsätts lite i taget. Vispa grädden fast för sig. Blanda citron-/limeskal, saft och 0,5 dl strösocker i hallonpurén och blanda med äggvitan.
Ta upp gelatinbladen och smält dem på svag värme i en liten kastrull. Rör ut gelatinet med lite av hallonblandningen och häll det i en fin stråle ner i resten. Rör hela tiden. Vänd slutligen i grädden med luftiga tag.
Diska och torka formarna och lägg tillbaka tårtbotten i formen med en bakplåtspapper i botten. Fördela moussen i formarna. Skaka formarna något så moussen fördelar sig jämnt. Ställ kallt fram till servering.
Skär med en tunn kniv längs med kanten så att moussen släpper och öppna sedan formen och ta ut tårtan. Glöm inte ta loss papprena i botten innan du bygger ihop tårtan.

Receptmakare: Allt om Mat


Jag gjorde 3 satser av den här fläderkrämen. Två gick åt att ha i tårtan mellan de olika lagren och den tredje blandade jag med vispad grädde och spritsade på tårtan. 

Fläderblomskräm
1 sats
  • 3 äggulor
  • 1 msk majsstärkelse(Maizena)
  • 1, 5 dl vispgrädde
  • 1 dl koncentrerad flädersaft
Rör ihop äggulorna med majsstärkelsen i en värmetålig skål över ett vattenbad på spisen. Tillsätt grädde och flädersaft. Låt krämen koka upp under vispning.
Sjud försiktigt på över vattenbadet på svag värme tills den tjocknar. Vispa hela tiden och ta sedan av skålen från vattenbadet. Låt svalna. Vispa då och då. Ställ krämen i kylen tills den kallnat helt.

Receptmakare: ICAs tidning Buffé nr 6 2009


Till tårtan gick det åt kanske 5 maränger. Men de är ju så goda att det gör ju inget om det blir några över.

Franska chokladmaränger
10 stora maränger
  • 7 äggvitor
  • 5 dl socker
  • 100 g mörk choklad
Blanda äggvita och socker i en rostfribunke. Vispa på högsta effekt över vattenbad tills sockerkristallerna smält, ta bort bunken ifrån vattenbadet och fortsätt vispa tills smeten svalnat. Stanna inte vispen någon gång. Smält chokladen och rör ner den, men bara några varv. Klicka ut 10 stora maränger med hjälp av två skedar på ett bakplåtspapper. Grädda i 130 grader varmluft i 50-60 min. Jag har ingen varmluftsugn men det gick bra ändå.

Receptmakare: Bakverk & Fikastunder


Bygget av själva tårtan

Börja med att ta fram ett fat som är stort nog. Se till att ha en vän vid din sida. Alla tårtdelar, tillbehör och ingredienser redo. Lugna dig med ett par glas bubblor, skruva upp volymen på någon lämplig musik och ta på dig förklädet.
Bygg ihop tårtdelarna i den här ordningen:
  • chokladbotten
  • hallonmousse
  • citronbotten
  • fläderkräm
  • krossade franska chokladmaränger
  • chokladbotten
  • hallonmousse
  • citronbotten
  • fläderkräm
  • krossade franska chokladmaränger
  • chokladbotten
  • fläderkräm
  • citronbotten
  • fläderkräm
  • krossade franska maränger
  • hallonmousse
  • garnera med vispad grädde blandad med fläderkräm, hallon, chokladflak, franska chokladmaränger
Vill du ha ett skrytbygge så stoppar du här och garnerar kanske lite minmalistiskt med ett par hallon och några chokladflak. Då ser alla dina gäster vilken möda du lagt ned på tårtbygget och att den består av inte mindre än 16 lager. Vill du ha en monstertårta och en moderkaka i förfall så ber du din något berusade vän trycka fast hallon på grädden som du sprutar över hela kalaset. Därefter krossar ni de fina marängerna och klistrar fast dem i grädden efter bäst förmåga. Avsluta med att kila fast ett stort gäng chokladflak. Och lägg en maräng på toppen. Väljer du att göra monstertårtan så vågar jag lova dig att dina gäster kommer bli förvånade, rent av chockade, över vilka smakkombinationer som döljer sig däri. 


27 december 2011

Att vara en tomhänt odräglig unge

Det här ska handla om att ha ett kollektivt matmedvetande inom familjen men kommer säkert sluta i en text om något helt annat. Var beredda.

Varje gång det ska firas jul eller annan tyngre högtid hos familjen Atterstig på Framnäs i Svartå händer samma sak. Jag, det vill säga Maja, Palsternacka, mellanbarn, kastar mig med andan i halsen och svettpärlor längs ryggraden på tåget med en alldeles för stor resväska i sista sekund för att förflytta mig de femtio milen norrut. Jag landar oftast i det före detta hemmet några timmar eller någon dag före min bror. Min mor har i vanlig ordning bullat upp både kyl, frys, källare och skafferi med diverse ät- och drickbara godsaker och när min bror kommer får somligt ätbart flyttas ut på altanen för det får inte längre plats inomhus. Petter, som brorsan heter, har alltid med sig i alla fall en mörkt lila påse blandad klineliklonk, något kilo favoritostar samt minst en hemmalagad delikatess. Själv kommer jag alltid tomhänt. Varenda gång. Trots att jag alltid, och jag menar det, planerar att ta med mig något exotiskt från Malmö, något smarrigt hemmabakat eller annat hittepå. Men jag misslyckas gång efter annan och nu vet jag inte om jag kan bryta det här mönstret.
I år hade jag planerat att ta med mig ett gäng macarons med vitchokladganache smaksatt med saffran och apelsinskal som jag och Moa G ägnade halva julaftonen åt att baka. Det gick så långt att jag stod i köket och försökte stoppa i dem i en plastburk men sedan slutade det ändå med att jag svor högt åt mig själv samtidigt som jag tittade på klockan och kastade in macaronsen i frysen. Om mor får välja mellan att jag kommer med tåget fast utan macarons eller att jag missar tåget så vet jag ändå att hon skulle ta det första alternativet.
När brorsan kom till Framnäs igår kväll och stoppade in den sedvanliga ostladdningen i kylen sträckte jag skamset fram ett halvätet granatäpple och en brun banan åt min kära mor.


Pusselläggning är minst lika energiförbrännande som marathonlöpning, bergsbestigning, krångligt sex och
långa skogspromenader har jag hört. Fördelen med pussel är dock att det kan man lägga på köksbänken
samtidigt som man gör en ny sats panforte. 


Och nu kommer vi till poängen: Tur då att det visat sig att jag, min bror och min mor har något sorts kollektivt matmedvetande. Den här julen gestaltade det sig i form av panforte och en chokladtårta med saffranstryffel. Panforte har jag aldrig ätit tidigare men jag har vid ett flertal tillfällen den senaste tiden sneglat på ett recept i en kokbok och funderat på om jag inte skulle göra en sats. Men det har så klart inte blivit av. Och varför skulle jag göra det när brorsan och flickvännen, bara dagar senare, ställer ett fat med nämnda italienska sötsak rakt framför näsan på mig?
Chokladtårtan med saffranstryffel som mor lagat för mången gång i ordningen tolkade jag som ett tecken på att det var helt rätt att jag inte fick med mig mina macarons från Malmököket. Två gånger choklad-saffrans-efterrätt hade bara blivit för mycket.
Och så här är det hela tiden. Har jag en idé om att kanske ta med mig en burk tångkaviar till Svartåhemmet men missar det på grund av dålig framförhållning så är det klart som tusan att morsan redan inhandlat både en röd och en svart sådan.

Det sketna halvätna granatäpplet som jag ändå hade mod att överlämna till min mor kom dock mycket väl till pass den här gången. Jag skulle vilja påstå att det tillsammans med skivor av apelsin samt valnötter var det perfekt tillbehöret till den mycket söta choklad och saffranstårtan.

Jag skulle mer än gärna bjuda på receptet till både tårtan och panforten men jag vill inte orsaka mer lidande hos er läsare än det ni själva hunnit åsamka er under julhelgen. Förmodligen räcker det med att jag säger choklad, grädde, smör och saffran för att ni ska börja vrida er i magsmärtor och utstöta frånstötande ljud.

Istället påminner jag om och ber er begrunda den här gamla visan tills blodsockret stabiliserat sig och snapsen svettats ut. Så hörs vi om ett par dagar igen när det är dax för mig att bjuda på årets (för att inte säga århundradets!) tårta.

Grönsaksätarvisan

Den som jämt har kött till mat
och skinkor hela dagen,
han blir så däst och trött och lat
och väldigt tjock om magen.
Men
den som äter palsternackor
han går inte av för hackor,
morot, selleri och dill
är inte heller illa.
Han blir så lagom mätt i magen,
glad och munter hela dagen,
får sån spänst i bena att han
inte kan stå stilla.

Den som bara vill ha kött
och äter sina vänner,
han blir så däst och lat och trött
och får så fula tänder.
Men
den som äter palsternackor
han går inte av för hackor,
det finns kraft i morotssaft
för den som håller stilen
han blir så snäll mot dem han känner,
han får så många goda vänner
och får väldigt fina tänder,
liksom krokodilen!

25 december 2011

Fruktsallad & en blommig frottérock

Julaftonsfrukost med Moa G till bordet. Hon är klädd i blommig frottemorgonrock från sjuttitalet. Den passar henne perfekt. Lika bra som den passar henne passar salladen på granatäpple, apelsin, fikon och valnötter morgonrocken.
Ibland är man på humör och väljer att färgmatcha maten med klädseln och göra efterrätter till frukost. Igår var en sån dag.
Den här salladen har jag skrivit om förut på bloggen. Men jag gör det igen, för jag misstänker att det fortfarande finns dem som inte provat den och dessutom var det en mycket dålig bild till det förra inlägget. Då gjorde jag den som en efterrätt med kanderade valnötter men har man ont om tid, redan är sockerstinn nog eller helt enkelt föredrar dem naturella så går det lika bra.

På det världsomspännande datanätverket läser jag att granatäpplet tillhör familjen Fackelblomsväxter och det låter så vackert. Trädet blommar mellan maj och oktober och jag minns att när jag reste från Azorerna i slutet av november kunde jag se att det hängde mogna granatäpplen från grenarna i somliga trädgårdar i Caloura. Romas heter de där. Den sista måltiden i huset då Rui och Maria fanns vid mitt bord gjorde jag den här salladen på lokalt odlade apelsiner, granatäpplen och valnötter. De torkade fikonen var importerade från Turkiet (trots att fikonträden finns i närmast överflöd på Sao Miguel hittar man inga torkade fikon därifrån, jag gissar att det är det fuktiga klimatet som gör det omöjligt att få något att torka) och det är ofta därifrån granatäpplena kommer som vi köper här i Sverige om vintern. En av de sakerna jag gillade mest när jag var i Istanbul för ett par år sedan var fruktstånden som stod i varje gathörn och sålde färskpressad granatäpplejuice. Ett glas för en euro ungefär. Där låg granatäpplena i höga, prydliga pyramider och för att utvinna juicen så skars de itu och pressades på en sån där vanlig apelsinpress i metall där frukten snarare kläms ihop än skruvas runt. Det gick åt ungefär två stora granatäpplen för att fylla upp ett litet plastglas och tittade man på det såg det inte ut att vara så mycket men det är en sådan smocka av frukt, c-vitamin och antioxidanter att man knappt kan dricka allt på en gång. Men det gör man ändå. Och sedan studsar man fram på gatorna med ny energi till böneutropen från moskéerna (varning för exotism i texten). 
Staden Granada har fått sitt namn efter den stora produktion av granatäpplen de har där och Grenadin kommer som ni säkert förstår eller redan vet också från denna frukt.
 

Fruktsallad proppad med vitaminer, fett, proteiner, fruktsocker, antioxidanter.
Bra mot post- eller pre-juldepression eller allmän leda. 


Apelsin, granatäpple, fikon & valnötter
4 port
  • 2 stora apelsiner 
  • 1/2 granatäpple, riktigt rubinröda kärnor ska det va 
  • 8 valnötter med skal 
  • 6 torkade fikon 
  • några puffar kanel 
  • ev socker och en nypa salt till kandering 
Vill du kandera valnötterna så gör så här: Rosta valnötterna i ugnen cirka 10 minuter på 200 grader. Smält socker i en stekpanna och vänd runt nötterna i det. Lägg dem på ett bakplåtspapper och skilj dem åt med två gafflar det snabbaste du kan. Strö över lite lite salt.
Skala apelsinerna med kniv så du får bort allt det vita och skiva dem. Rulla granatäpplet under trycket från din hand så lossnar kärnorna lättare. Skär det itu och pilla lossa kärnorna med fingrarna eller vänd det upp och ner över en skål och slå på det hårt och bestämt med en träslev så lossnar kärnorna men de vita skiljeväggarna stannar kvar i frukten. Hacka fikonen. Lägg apelsinskivorna på ett fat, puffa över kanel, strö över valnötter och fikon och avsluta med rubinerna.
Servera.

23 december 2011

Fet fänkål, salt strössel & spaghetti

Mitt i baket av den stora monstertårtan till min födelsedag blev vi hungriga, Moa G och jag. Eller nej så var det inte alls, nu minns jag fel. Mitt i baket av den stora monstertårtan till min födelsedag blev Moa G jättetrött och skickades till dagbädden för en tupplur medan jag slängde ihop en snabb middag till oss båda i hopp om att den skulle generera energi nog att baka både chokladbottnar och franska maränger. 
Fett och kolhydrater, det är vad som behövs. 
Redan i mataffären när vi köpte ingredienser till tårtan så skissade jag upp middagsplanerna. I kylen hemma låg en fänkål och jag kände ett starkt sug efter oliver, förmodligen på grund av saltbristen som följd på svettyoga och bastubad på samma dag. Bräserad fänkål med fejkon, oliver och pasta sa jag och Moa nickade instämmande.
Nu vet jag knappt vad bräserad är men jag tycker det låter så bra så jag brukar säga det ibland när någon ringer "Ja, jag står här i köket och bräserar lite... Vad gör du själv?"
Vänta lite här nu, vad var det jag önskade i den "Maffigaste summeringen i mannanminne", vad var det jag önskade om palsternacksbloggens framtid? Ja just det, att bli mer allmänbildande. Så nu mina vänner ska jag ta reda på och redogöra vad det innebär att bräsera. 
Mat & Vänners sida står att läsa följande Ordet bräsera kommer av det franska ordet "braiser", vilket innebär att man tillagar råvaror genom att steka eller koka dem med lite vätska, till exempel vatten, buljong, olja eller vin i botten av en gryta med lock samt på låg värme. Metoden bräsering är, förenklat sagt, kokning efter bryning.
När man bräserar börjar man med att bryna livsmedlet så att det får stekyta, sänker därefter temperaturen och sätter på locket. Den fuktiga värme som uppstår under locket gör att smakerna koncentreras i vätskan, och den skonsamma tillagningen gör kött mört och grönsaker smakrika. Du kan bräsera i en gryta på spisen eller ställa in grytan i ugnen, men tänk på att hålla låg värme så att smakerna får tid att utvecklas och koncentreras.
Se där, då är den här palsternackan inte helt tappat bakom en vagn ändå. För det var precis så som jag trodde. 
På nämnda sida finns en ordbok som jag genast ser kan vara användbar för mig framöver. Till exempel vet jag numera att Dressera är det samma som att binda upp något (eller någon? i köket). 

Åter till fänkålen. 
När maten var på väg till bordet väckte jag Moa som krupit ihop till en liten boll på dagbädden. Hon åt med god aptit och förlorade sig i diverse vällustsljud. Mycket vackert att väcka någon med en fet fänkålspasta och sedan få lyssna till skratt och hyllningar över maten. 
Moa berättade att fänkålen och hon inte var särskilt goda vänner men att hon nu verkligen kunde ta den till sitt hjärta. Det är ju en grönsak som tar mycket plats, som sticker ut och upp och knappast ursäktar sig och sin existens. Rå är den riktigt kaxig men bräserar man den och kokar i grädde så taggar den ner en aning men behåller ändå sin fina och speciella smak. 




Bräserad fänkål, salt strössel & spaghetti
2 port
  • 1 fänkålsstånd
  • 1 liten gul lök
  • 1 vitlöksklyfta
  • 1-2 dl torr fransk cider
  • 1 dl vispgrädde
  • salt & nymalen svartpeppar
  • 1 näve gröna oliver, urkärnade
  • 1 näve fejkon (i tärningar, Hälsans kök)
  • ruccolasallad
  • spaghetti
  • smör
  • olivolja
Skölj och ansa fänkålen. Skär bort stocken i mitten och de gröna rören. Skär den i klyftor och strimla löken samt hacka vitlöken. Smält smör och en skvätt olivolja i en gryta eller djup stekpanna. Låt fänkålen och löken brynas under uppsikt och tillsätt vitlöken när de börjar få färg. Salta och peppra lite. Sänk värmen och slå på cidret och låt det koka in. Slå på grädden och lägg på locket och låt fänkålen koka mjuk på låg värme. Rör om då och då och tillsätt en skvätt vatten om det blir för tjockt. 
Under tiden kokar du spaghettin och steker hackade oliver samt fejkon i olivolja tills det blir knaprigt. 
Slå av pastavattnet och lägg upp spaghetti på djupa tallrikar, lägg på fänkålen och gräddsåsen, toppa med det salta strösslet och ruccolasalladen. Dra några varv med pepparkvarnen och servera genast. 
Att dricka torr fransk cider till är en hit. Den som heter Boulard Cidre de Normandie och finns på systembolaget för ringa 49 kronor är min favorit. 
Läskande, fruktigt och en aning sött mot det salta och gräddiga i maten. 
C'est bon!

Receptmakare: Fru Palsternacka


22 december 2011

Brorsans fruktkaka - en traditionstyngd skapelse

Bara ett par dagar efter det att jag skrutit om och tackat min bror på bloggen för att han bland annat skickar fruktkaka till mig på posten så dimper det ner ett platt paket i brevlådan. Jag tittade på det, kände och klämde och undrade vad det skulle kunna vara. Eftersom jag fyllde år dagen till ära så var min första tanke att det var en present, kanske en pocketbok. Jag hade inte vågat hoppas att det skulle bli en favorit i repris. Att kära bror och sambo Åsa skulle skicka fruktkaka till mig på posten i år igen. Men precis så var det. 
Två skivor tung mörk fruktkaka förpackad i folie och smörpapper dolde sig under den bruna pappen. 
Om jag blev glad? 
Ja. Mycket. 
Om jag ska äta den precis just nu i denna stund?
Ja. Med stort nöje och en kopp te.
Vissa saker gör jag i köket och vissa saker gör min bror. Fruktkaka, stolle och apfelstrudel är brorsans grej och det krävs en stor portion mod för att jag ska försöka mig på dem. Förresten finns det ingen anledning till det, inte så länge som hans resultat levereras postvägen de 50 milen som skiljer oss åt. 
Jag mailade brorsan som heter Petter och bad om receptet så att jag skulle kunna dela det med er och då fick jag en länk till Icakurirens hemsida samt ett tillägg som lät såhär:
Jag struntade i kryddorna. Tyckte det skulle kännas som pepparkaka. Inga cocktailbär, ersatt med frukt. Gräddad 1,5 tim i lördags.
Kanske lite mer konjak än i receptet. Det går nog alldeles utmärkt med ett sötare vin också.
God julafton
kram

Gör man fruktkakan idag eller kanske i morgon så har man bröd till finfikat i mellandagarna och ända in på nästa år. Det en kaka som vinner på mognad. Och om det går så långt att den blir torr och trist (är det ens fysiskt möjligt för en fruktkaka att torka?) så tänker jag att det inte är så dumt att steka skivor av den i smör eller rosta dem i brödrosten. 
Förresten vill jag minnas att det var just fruktkakans livslängd som plågade mig som liten. Det var nämligen så att min mormor jul efter jul hade det som ett av sina stående tillägg till familjens julbord och det var som att fruktkakan både var odödlig och helt enormt lång för den ville liksom aldrig ta slut. Långt in på det nya året och säkert också i februari månad så fick man dras med den där fruktkakan (som jag minns som torr) när man var på besök hos mormor. Den poppade upp när man minst anade det, ett sockerhot inlindat i aluminiumfolie och med rött sidenband. Alltså jag vill verkligen inte prata skit om mormor men hon har aldrig varit någon fena i köket (om man bortser från pannkaksstekningen som hon gjorde galant!) och det tror jag att hon skulle hålla med om om hon fick chansen att uttala sig här. 
Som jag minns det var det också bara mormor och brorsan som uppskattade fruktkakan...men va tusan det är aldrig för sent att ändra sig och i takt med att jag mognat (jag fyllde tjugosju igår) har jag också lärt mig att gilla och se charmen hos denna traditionstyngda kaka. Jag har rent av kommit att älska den. I alla fall den som brorsan gör. 




Engelsk fruktkaka
  • 100 g torkade aprikoser, hackade
  • 100 g dadlar eller fikon, hackade
  • 200 g (3 dl) russin
  • 1 påse (50 g) hackat apelsinskal
  • 1 påse (50 g) hackad suckat
  • 1 påse (50 g) röda cocktailbär
  • 1/2 dl konjak
  • 1 dl apelsinjuice
  • mandelspån till formen
  • 225 g smör, mjukt
  • 2 1/2 dl ljust muscovadosocker
  • 4 ägg
  • 4 1/2 dl (270 g) vetemjöl
  • 1 tsk bakpulver
  • 1 tsk kanel, malen
  • 1 tsk ingefära, malen
  • 1/2 tsk kryddnejlika, malen
  • 1 msk kakaopulver
  • 1 1/2 dl (100 g) hasselnötskärnor
Lägg aprikoser, dadlar eller fikon, russin, apelsinskal, suckat och grovhackade cocktailbär i en bunke. Häll på konjak och apelsinjuice. Blanda väl och täck bunken. Låt dra i rumstemperatur minst 1 timme.
Smörj en hålform som rymmer cirka 2 liter. Strö med flagad mandel. Rör smör och socker poröst i köksmaskinen, eller med elvispen. Rör ner äggen, ett i taget.
Blanda mjöl, bakpulver, kryddor, kakao och grovhackade nötkärnor i en bunke. Häll mjölblandningen över frukten och rör om väl så att alla fruktbitarna blir väl mjölade. Rör ner frukt med mjöl i smeten.
Klicka smeten i formen. Dunka formen hårt mot bänken så att smeten packar sig. Släta till ytan och sätt in formen på nedre falsen i ugn i 175 grader. Grädda 1 1/2– 2 timmar. Lägg ett sjok bakplåtspapper över när kakan börjar mörkna på ytan. Prova med sticka, när den är torr är kakan färdig.
Ta ut kakan och låt den svalna cirka 20 minuter i formen innan den stjälps på galler och får kallna.
Lägg kakan på en tallrik med den rengjorda formen som lock och sätt kakan att mogna i kylskåp.

Receptmakare: Sigmund Kaarstad för Icakuriren med tillägg av Petter Atterstig

20 december 2011

Middag värdig en advent

Att landa i Sverige i adventstider känns smått absurdt. Speciellt som jag i princip badade i Atlanten när det första ljuset brann. Men det är bara att ge sig hän och göra så gott  man kan. Omfamna vinterfrukter och svenska smaker. Se till det som är i säsong och göra någon slags motsvarighet till en söndagsstek.
Ugnsbakade rotfrukter med kummin från den fina affären Rötter i Malmö tillsammans med gräddkokt brysselkål smaksatt med senap och sen en hög proteiner i form av marinerade du puy linser. De senare tänker jag att man lätt och med gott resultat kan byta ut mot till exempel stekt portabellosvamp (centimetertjocka skivor steks ordentligt i smör. Salt och nymalen svartpeppar). Då blir det ännu mer söndagsstekskänsla.
Brysselkålen är en favorit från förra året. Ett recept jag hittat på nätet nånstans och sedan modulerat om en aning.


En komplett måltid så när som på dryck och så några gröna blad. Men man kan inte få allt. Alltid. 


Ugnsbakade rotfrukter
  • morot
  • palsternacka
  • rotselleri
  • potatis
  • gul lök
  • vitlök
  • rejält med hela kumminfrön
  • kallpresad raspolja
  • salt & nymalen svartpeppar
Värm ugnen till 250 grader.
Skala rotfrukterna och löken och skiva i stora klyftor. Krossa vitlöken grovt. Vänd runt alltihop i rapsolja, kumminfrö och salt på en brasspanna. Baka i ugnen tills allt är mjukt och har fin färg. Smaka av med salt och peppar.

Brysselkål i senap & grädde
4 port.
  • 500 g brysselkål
  • 2 dl vispgrädde
  • 1 lök
  • 1/2 tsk honung
  • 1,5 tsk grov senap
  • 1,5 tsk dijonsenap
  • salt & nymalen svartpeppar
  • smör
Putsa brysselkålen. Skala och strimla löken och stek den i smör i en kastrull. Häll i brysselkålen och slå på grädde, honung, salt och senap låt det puttra tills kålen är mjuk, det tar cirka 10 minuter. Eller så kan du koka brysselkålen i lättsaltat vatten medan du fräser på löken. Koka ihop såsen med löken och vända ner brysselkålen när den är klar.

Liten linssallad
  • du puy linser
  • äpple
  • walnötsolja
  • rödvinsvinäger
  • salt & nymalen svartpeppar
  • (färsk spenat)
Koka linserna och spola dem kalla. Hacka äpple. Vispa ihop en vinägrett av valnötsolja, rödvinsvinäger, salt och svartpeppar. Blanda alltihop. 
Har man färsk spenat till så blir det bara ännu bättre. 


18 december 2011

Söndagsfrukostsångest & dinkelbullar med fikon

Ute är det precis så jävligt som det ser ut på bilden. Det är söndagen den fjärde advent och jag vaknar kvart i sju och kan inte somna om. Jag försöker alla möjliga tricks för att vinna sömnen tillbaka: hålla min lavasten i handen, lägga en tung sval sidenkudde fylld med typ sand och lavendel på ögonen, lägga mig på mage, kolla på Kobra på svt play, lägga mig på rygg, ta bort kuddarna från sängen, öppna fönstret och så vidare. Det går inte. 
Jag är för trött och för orolig för att somna om. 
Till slut går jag upp och bestämmer mig för att vara riktigt sorglig. Klockan har hunnit bli halv nio och jag klär på mig mitt varmaste plus springskor som luktar surt och Atlant och jag tar med mig mitt återvinningsskräp, tänker att det är väl lika bra att helt ge sig hän eländet. Det snöar ute. Det regnar ute. Det blåser ute. Jag befinner mig i Malmö och det är så fult att jag vill blunda. Men jag tittar och går ut. Jag ser en man som rastar sin hund i Folkets Park och röker en cigarr och jag undrar hur äckligt snöblöt cigarr smakar. Jag ser fåglar som vill flytta. Jag ser speglingar av kala träd i vattenpölarna på marken. Jag ser släckta julstjärnor och någon som dricker öl. Jag ser granatäpplen och går extra nära och hoppas att de ska spränga mig i luften och jag ser stängda caféer. Jag ser min egen spegelbild och undrar när det ska kännas bättre än så här. 


Så mörkt att kameran inte ens hittar skärpan. 


Nu vore det så enkelt att vända här och säga att jag trots vädret fick energi och gick hem och tog ett varmt bad och lagade en riktigt god frukost med hembakat bröd och spisade den tillsammans med Tove Janssons Sommarboken och berättelsen om den Farliga dagen. Och det stämmer. Utifrån sett var det precis så det gick till. Så mysigt och så trevligt. Utifrån sett. 
Den som bor på insidan vet bättre. 
Men nu ska jag inte förpesta tillvaron mer med mitt sorgliga dravel. Jag avslutar här och ger er receptet på de goda frukostbullarna jag bakade istället. De kan ni baka och äta och gilla. Om ni inte tappat matlusten förstås. Somliga kan ju inte separera känslor och ätande. Det problemet har jag aldrig haft. Jag har ätit när jag har gråtit, skrattat, gjort slut, blivit ihop, varit alldeles kär. Någon gång har jag säkert sagt att "Jag är så kär att jag tappat matlusten och inte känner någon hunger" men det har uttryckt en önskan snarare än beskrivit situationen sanningsenligt. Det låter ju romantiskt. Men det är inte min värld. Punkt slut. 
Dock lovar jag att återkomma med rapport om det någon gång inträffar, om jag någonsin tappar matlusten på grund av starka känslor.

Nu till brödet!
Receptet är helt och hållet lånat från Pain de Martins brödbakarblogg. Bullarna blir mycket goda, krispiga på ytan och med ett segt inkråm som är både luftigt och kompakt (låter det orimligt? det är det inte!). Har man inga pumpafrön hemma så kan man ta solroskärnor istället. Det går bra det med. Och balla inte ur nu bara för att det är ett två-dagars-bröd. För det är det enklast tänkbara, din arbetsinsats är minimal och degen sköter sig självt. Överraska någon eller dig själv med nybakat bröd i morgon bitti och låtsas att solen skiner och du är på väg till havet. 


Snyggt spruckna, krispiga och gyllenbruna. Ibland får man till det. 


Dinkel & fikonbullar
10 brödbullar
  • 300 g vatten
  • 3 g jäst
  • 390 g siktat dinkelmjöl
  • 50 g torkade fikon
  • 25 g pumpafrö
  • 6–9 g salt
På kvällen:
Koka upp lite vatten, häll över fikonen och låt dem stå en stund så att de mjuknar lite. Tio miunuter eller så kan räcka, sedan hackar du dem grovt. Lös upp jästen i vattnet och tillsätt sedan resten av ingredienserna. Blanda degen kort tills dess att ingredienserna blandats ordentligt, det behövs inte mer än någon halvminut.
Täck skålen med plastfolie och låt jäsa i rumstemperatur under natten. 

På morgonen:
Sätt på ugnen på full värme med en plåt eller baksten i mitten av ugnen och en oöm plåt på nedersta hyllan. Skrapa sedan ut degen på ett mjölat bakbord, dra ut den till en jämntjock kvadrat och vik den sedan en gång på mitten. Pensla på vatten, strö på lite pumpafrö och lite mjöl. Låt jäsa medan ugnen blir riktig varm, ungefär 45 minuter.

Dela degen frukostbullestora bitar. Lägg upp bullarna på ett bakplåtspapper som du har på en bakspade eller en bricka, och låt sedan papperet glida in i ugnen. Om man vill hivar man in några isbitar på den undre plåten, det ger bullarna en fin yta. Sänk genast värmen till 250 grader och låt bröden stå inne till de fått ordentligt med färg på över och undersidan. 15–20 miunter kan vara lagom.

Receptmakare: Pain de Martin




Har man ett gott hembakat bröd kan man enkelt ställa till med god frukost på sängen. Jag bjöd mig själv på ett av mina favorit-pålägg: smör, lagrad Allerums ost, dijonsenap, kokt potatis med örtsalt & svartpeppar, ingrid marie äpple och persilja. I skålen bredvid är det turkisk yoghurt, dinkelpuffar, solroskärnor, linfrön, russin, banan, hallon och kardemummasocker. Och så kaffe på det. 
Jag vill kalla den här frukosten för Återupplivningsförsöket som misslyckades

Vi hörs en annan dag när humöret är bättre. 
Kanske på min födelsedag den 21a december då jag tydligen lovat att baka fler-vånings-tårta...

Nu ska jag baka grahamsskorpor, laga Sopa de Aborbora och tänka på en karl. 


17 december 2011

Den maffigaste summeringen i mannaminne

Den 25e november år 2010 skrev jag det första inlägget under titeln "Varför är du här?" på den här matbloggen som fick namnet Den som äter palsternackor efter en kort tid som Karotin & Koffein.
I mitt första inlägg skrev jag om vad jag ville med bloggen, vem jag var och vad ni besökare skulle kunna förvänta er att läsa här framöver. Nu har det gått drygt ett år, mitt allra första år med epitetet matbloggare, och det faller sig väl på plats att:
  • Se över hur bloggen utvecklats, om jag uppfyllde mina planer och idéer. 
  • Göra en lista på det godaste jag lagat och ätit under året. 
  • Lista de lite mer minnesvärda blogginläggen. 
  • Säga Hej då och Tack för den här tiden till alla som läst det jag skrivit, kommenterat, ätit, uppmuntrat, rättat, tipsat och inspirerat. 
  • Säga Hej och Välkommen att flytta med mig in till mitt nya hem Matmolnet.

Och när ett år går till ända så har man också rätt att göra års-bästa-listor så det tänker jag också bjuda på. Jag kommer bland annat berätta om Årets godaste restaurangmat, nya upptäckter, inspiratörer, lärdomar i köket och årets godaste risotto. 

Ja som ni hör så kommer det här bli ett fullproppat och säkerligen extra långt inlägg så gnugga era trötta ögon, sila in en dubbel espresso i blodet och sätt era själva till rätta. 
Nu kör vi! 




Tillbaka till den 25 november igen. Jag minns väldigt väl den kvällen då jag satt i mitt vardagsrum och bestämde mig för att börja matblogga. Det skedde ganska plötsligt även om jag fått förslag och vissa påtryckningar redan innan från vänner och bekanta. Men såna där stora beslut måste komma inifrån och det gjorde det vid den här tiden. Jag mådde rätt bra vill jag minnas, jag hade varit i London tidigare under hösten och handlat fina matvaror och känt mig inspirerad, jag var så kallat "nybliven singel" (avskyvärt uttryck för övrigt) och hade "mer tid för mig själv" (har raddar vi upp klyshorna. Jag tror inte mina egna fingrar som hamrar detta på tangenterna). Jag var redo för att omfamna något nytt helt enkelt.

I mitt första inlägg beskrev jag mig själv så här: Maja Atterstig, en hungrig kvinna med kött på benen men utan djur i tarmen.
Det väckte starka reaktioner hos somliga som protesterade mot att jag skulle ha så mycket kött på benen. Men jag höll fast vid det, för det lät bra och nu har jag i mitt tycke ännu mer kött på benen (bildligt sett).

Jag lovade att bloggen skulle innehålla "alltifrån marmelader till knäckebröd och grytor kommer jag dela med mig av tips på allt som har med mat, ätande och drickande att göra. Historoier från middagar, recensioner av bra restauranger, berättelser från besök på fantastiska matmarknader, en och annan konstreferens samt en massa annat tugg." och när jag ser tillbaka så skulle jag nog vilja påstå att jag hållit mig ganska bra till ämnet. Bloggen har såklart utvecklats, sett lite olika ut i olika perioder, men grunden har nog ändå varit densamma: Recept med tillhörande matlagnings- och runtomkringhistorier. Rätt mycket tugg men förvånansvärt få restaurangrecensioner.

Bildspråket har varierat en del beroende på årstid och ljusförhållanden. Under vintern var det rätt på med blixt i taket och mycket uppifrån-perspektiv. Sedan blev det vår och jag skaffade en Iphone med fräcka appar och möjlighet att fotografera nästan hela tiden utan att släpa runt på storkameran. Därefter följde en kort splittrad period sett till bildspråket innan jag mer och mer övergick till att använda bara Instagram med filtret Early Bird samt Hipstamatic med objektivet Helga Viking. Jag fotograferade en hel del annat än mat och visade på bloggen men höll hela tiden fast vid idéen (som är Olofs) att aldrig visa några ansikten helt tydligt. Sedan bar det av till Azorerna och då försvann runtomkringbilderna med människor för där åt jag allra mest själv och jag gick in i min blåa period (någon sa att bilderna hade mycket medelhavskänsla så nu väljer jag att kalla det den blå perioden).

Och nu, nu är jag tillbaka i Sverige och det regnar förfärligt mycket och är alldeles mörkt och jag tror att jag är på väg tillbaka in i blixtens förlovade och upplysande land. Om jag ska fortsätta att dölja ansikten i bilderna har jag inte bestämt ännu. Lite roligt är det ändå att jag aldrig visat mig själv helt och hållet här på bloggen.

Men nu fick jag genast en mycket bra idé att göra någon slags styckningskarta över min kropp och fotografera det. Tänker lite som på de där gamla affisherna över kossor som nu hänger på varenda trend-ängsligt köttigt ställe där man "tar vara på allt från tand till task"




När det kommer till innehåll och framtida ambitioner så skulle jag vilja bli mer allmänbildande. Skriva mer om olika råvaror och gå in mer på djupet i maten. Jag faller alltid lätt ner i det babbliga, historierna om hur det hände sig när maten blev till, bakomliggande orsaker, personliga bryderier och så vidare. Och kankse är det just det som är min starka sida, kanske ska jag lämna proffssnacket åt de som verkligen kan det och istället tipsa er om att läsa bloggen Matmolekyler till exempel.

Men önska kan man ju alltid. Och när jag tänker efter så är det nog det jag önskar hela tiden, att bli lite mer proffesionell, att inte alltid fläka ut mig själv som nån annan Sidan Nie Pige i allt jag skriver och gör. Nu drar jag mig till exempel till minnes vad jag skrev i mitt ansökningsbrev till Nordens Fotoskola på Biskops-Arnö. Det var något om drömmar, om att vandra i Paris, att vara snygg, sväva lite ovanför marken och att aldrig vara bajsnödig.
Hahaha, nu skrattar jag faktiskt högt när jag skriver detta. Det är ju väldigt vågat. Jag kan liksom aldrig riktigt låta bli att klampa/tassa över de där gränserna. Och gissa om jag blev antagen?
Jajamensan. Tack Kjell Fredriksson till exempel.
Nu var det ju förvisso inte bara brevet de gick på, de tittade också på de många arbetsproverna som man skulle skicka in. Bland annat fick man i uppgift att göra bilder på temat "Min frukost". Perfekt, tänkte jag, den var ju enkel och så fotograferade jag min dåvararnde kille Mikaels nakna kropp. Nyckelben, höftben, ryggrad. Svartvitt, naket och knotigt. Väldigt gymansist-typiskt. 

Jag är mig själv lik och det glädjer mig ta mig tusan. 
Ja just i detta nu känner jag att jag gillar mig själv och det som är jag. Jag tillåter mig så många sekunders självgodhet som tar att säga Härrrlig på skånska. Men gillade mig själv gjorde jag knappast när jag skrev det här inlägget om "Bovetegröt & självförakt".  Jag gästbodde på ett verkligt fint vitt loft ett par dagar hos min vän A när det damp ner en artikel i Svenska Dagbladet som jag läste och gav mig ångest. Och så skrev jag "Så där ligger jag, i sängen bland allt det vita och vackra. Minnena från gårdagen och dagen innan - valrhonachokladen, surdegen, finvinet och hela veckans medelklassyoga - det känns inte lika kul längre. Smaken är fadd i munnen, inte sådär härligt fräsch." 
Det skadar inte att känna så ibland. Det kan vara uppiggande rentav att ifrågasätta, reflektera över sitt liv och såga sig själv jämns med fotknölarna. "Ibland vet jag inte vad som är viktigt. Känner mig aningen borttappad där upp på toppen. Lyckligt lottad men samtidigt lite som en bluff. Jag har planerat att göra bovetegröt till frukost - ekologisk och biodynamisk och grön och skön och så jävla medveten. Självföraktet växer men jag kokar den ändå." 




Och den där känslan är jag väl bekant med. Fortfarande. Men nu, precis just nu är det lite annorlunda. Jag har för tillfället väldigt dåligt med pengar då jag precis haft tre månaders uppehåll från mitt vanliga lönejobb. Jag har bott på en ö i Atlanten och inte konsumerat någonting annat än mat och
jag har mått väldigt bra och äntligen kommit en bit bort från de behoven. Jag vet ju att de bara är hitte-på, att de är konstruerade behov, att man kan slå sig fri av egen kraft om man har ork och vilja nog. Nu är jag tillbaka i staden igen och mitt i en julrush. Men det känns okej. Jag känner mig fri. Friare i alla fall. Och när jag är inne på det här så vill jag tipsa om min goda vän Emils blogg. Han la ner sin konsumtion helt och hållet ett år, cyklade tvärs över amerika och skrev om alltihopa. Mycket insiktsfullt och otroligt hoppingivande. Läs den bloggen nu, från början till slut, istället för att gå ut och handla julklappar! 
Då gör ni er själva och i stort sett resten av världen en tjänst.

Så där ja, nu har jag kommit en lagom bit bort från ämnet och kastar mig vidare in i en lista över om inte det godaste jag lagat under året så åtminstone en lista över mat som jag vill gräva fram ur arkiven och puffa lite extra för. Det börjar ju bli en del recept på bloggen och här får gamla och nya läsare en Palsternacksfiltrering. Utan inbördes ordning följer här länkar samt ett litet urklipp ur det jag skrev då det begav sig.

* Citron & ricottakaka med gärdde och plommon sylt
"Men, det var ett slit att göra kakan. Ojojoj. Skållning av mandel - tråkigt. Separation av sex äggulor och vitor - pilligt. Min högerarm krampade när jag var inne på avrivningen av den sjätte och sista citronen och jag tackade gud (mig själv) för att jag bett om att få låna grannfrun Henriks elvisp när det var dax att vispa smöret med sockret och senare även marängen. Jösses! Det blev en jättesmet. I min enfald tänkte jag att det skulle ta cirka 1 timme totalt att göra kakan. Jag tror vi landade på 3 timmar! Syrlig, mjuk, supersaftig och med mina favoritsmaker citron och mandel."

* Ugnsbakade jordärtskockor med mandelkräm
"De ugnsbakade jordärtskockorna jag nämnde i gårdagens inlägg var precis så goda som jag hade föreställt mig. Ja, till och med godare då tanken och föreställningen om något sällan överträffar den faktiska händelsen. Smaksensationen, näe den kan inte ens min vildaste fantasi trolla fram." 




* Marockansk gryta med kikärtstunnbröd.
"Men ni vill säkert veta hur grytan smakade: Supermegagott. Om det passade med kikärtstunnbröd till: Ja!"

* Sparris med brynt hasselnötssmör
"Jag vill skriva en haiku om sparris men vet inget om haiku så för allas bästa låter jag bli och delar istället med mig om idéer om hur man kan äta sin sparris."

Havrekrossgröt med hallon & kardemummasocker
"Jag gillar gröt. Jag gillar att göra en stor sats tidskrävande gröt och sedan spara den i kylen för att bara ta fram och värma på morgonen eller närhelst jag blir sugen. Tidigare har jag varit insnöad på olika varianter av bovetegröt men nu har jag hittat en ny favorit - havrekrossgröten."

* Svamp och rotfruktssallad med lagrad ost och brynt smör.
"Jag ska erkänna att jag aldrig brynt smör tidigare och det är ett av mitt livs större misstag! För oj oj oj vad det var gott. Jag utbrast i spontana glädjetjut när jag smakade av det varma smöret efter Mattias ömsinta behandling. Det smakade verkligen kola med nötter och efter jag droppat i lite sherryvinäger, några saltflingor och pepparkorn var det rena himmelriket som låg och skvalpade i koppen. "

* Morot och sötpotatissoppa
En av de godaste sopporna jag ätit i år. Söt, fruktig och kryddig. Med smak av kokosmjölk, ingefära och apelsin. 




Stekt sockerkaka med mascarponekräm och blåbär
"När vi kommit in i stugan igen så lyckades vi frammana ett litet sockersug så vi svängde ihop en snabb efterrätt som vi skissat på tidigare under kvällen. Och kanske var den det godaste av allt. Jag tror faktiskt det. Dels på grund av smakerna - blåbär, passionsfrukt, vanilj, lime, socker - och dels för det goda samarbetet. Det är så himla fint när man lagar mat med någon och det blir som ett samtal där man försiktigt fyller i varandras meningar. Man slår i ordets rätta bemärkelse sina kloka huvuden ihop och så uppstår något enastående."

Päronpizzan & fikonpizza
"Och säger man att man ska bjuda på pizza och lagar det här så kommer gästerna först kanske bli lite besvikna, ända tills de smakat på den vill säga. Visserligen bakas den på pizzadeg och gräddas i ugnen, men där upphör likheterna mellan detta och en "vanlig" pizza. Det här är raffinerat. Enkelt. Elegant. Och så gott att jag vill äta det varje dag. Som förrätt, varmrätt och huvudrätt. "

Chokladtårta från Capri
"Ungefär en vecka i förväg hade jag bestämt mig för att göra en tårta på mandel och choklad. En sån tårta som enligt receptet görs och äts på Capri och är den godaste italienska tårtan." 




Nu går vi vidare till en liten länklista över minnesvärda blogginlägg. Eller kanske är det snarare en lista över blogginlägg som kan ses som en ingång till livet som Palsternacka. Här kan ni som inte känner mig så väl  få en bra inblick i vad det är jag skriver om och framförallt hur jag skriver (när jag skriver så som jag vill skriva). Här listas allt från det ambititösa bildreportaget från Avocadofarmen jag besökte på Azorerna till mer personliga dagboksliknande historier och bilder.

Problemlösarpastan
Om hur maten kan hjälpa en att lösa problem. Om kärlek, om pasta.

Rapport från avocadofarmen
Bildextra! Om avocadofarmen i Rabo de Peixe. Om att vara lycklig under ett avocadoträd och ligga i hängmattan under ett annat av eukalyptus. 




Sensuella saffransrisotton
Om att laga risotto och sedan skriva om det som en erotisk novell

Kantarellpasta från Lotorp
Om svensk sommar, att följa en stig och glädjen över vänner och kantareller.

Semester, vänner & pastor
Om precis just det. Om fina dagar, nya idéer och sånt som man vet redan i stunden kommer bli goda minnen.

Nötter
Om hasselnötsterapi med en köttklubba och att försöka hamra sig ur olycklig kärlek. 




Bill & Bull - En hyllning
Om Susanne & Niklas som inspirerar på många sätt. Om dekadens i körsbärsträdets blommning och att vara nära döden.

Tre-rätters i päls och klackar
Om Klackaskons bjudning in i en värld av hamburgare, leopardpäls och just det - klackaskor. 
  



Och så var det alltså dags att säga Hej och Tack till alla som peppat och lyssnat och läst och kommenterat och tipsat och rättat och inspirerat. Och och och. Jag tar mig friheten att hålla ett tacktal. Några namn och några meningar.

Tack till...
Gertrud Trygg för att du hejat på mig från starten och vid upprepade gånger uppmuntrat mig med beröm för mitt skrivande. Helt ovärderligt. 
Olof Werngren för att du alltid hejar på och är positiv och hjälper till att äta och designa och komma med tips om internets värld. Jag vågar säga att utan dig hade det inte blivit någon blogg.
Mor för att du fött och gött mig under min uppväxt. För att du odlar eget i din trädgård och inspirerar mig att i framtiden göra likadant. För att du aldrig låtit mig och syskonen äta hel- (knappt ens halv-)fabrikat och alltid sett till att vi knaprat grönsaker.
Kim Borgström för att du inspirerar mig med din raffinerade matlagning, dina oslagbara risottos och din noggrannhet i köket. Och för att du gillar att äta och prata om maten. Och för att du fått mig att börja äta kokt ägg och introducerat mig för kronärtskockan.
Moa Björnson för att du kan konsten att visa uppskattning så hjärtat jublar och hacka och äta rödlök som ingen annan (bland mycket annat).
Jens Almqvist för att du bland annat fått mig att förstå vilken enorm effekt rivet citronskal kan ha i maten och för din kärlek till bra köksredskap. 

(Åh, vad jag älskar att få vara högtravande. Jag vet ju att jag aldrig kommer få någon Oscars statyett så jag griper detta halmstrå och fortsätter en stund till...)

Petter Atterstig för att du förser mig med vassa knivar, skickar fruktkaka på posten och gillar att göra tidskrävande matlagning. Och för att du började baka surdegsbröd innan folk började kavla upp sina chinos och kunde stava till Fixed gear.
Susanne Borgström & Niklas Hedin för att jag hela tiden kommer tillbaka till mat jag ätit hos er. För att allt verkar så enkelt när ni gör det, för att ni kan dricka bubbel som inga andra och för att ni introducerade mig för vinho verde bland mycket annat.
Moa Geistrand för att du blundar när du äter och njuter så man hör. För att du inte bangar ett äventyr och att sova på en kyrkogård.
Eva i kommentarsfältet för att du skrev något som gjorde mig otroligt glad "Du känner inte mig och jag känner inte dig men jag kan inte hålla mig ifrån att kommentera. Du skriver så vackert så jag finner inga ord. Kanske har du redan använt alla ord.....Jag blir lite sorgsen över att jag inte ser så många kommentarer hos dig. Men jag tror att du har massor av läsare men man blir fullkomligt ordlös. Tack för att jag får ta del av ditt öliv. Eva" 
och Anders Ljungmark såklart för att du också varit med från början och hejat på och sagt att jag skriver bra. Du har till och med skrutit om mig och min matlagning ibland. Helt sjukt fint. 
Och Tack till alla andra som kommenterat. 



För en tid sedan fick jag ett mail med en fråga om jag ville flytta min matblogg till en sida som heter Matmolnet. Efter en stunds övervägande kändes det som en utmärkt idé och när jag väl bestämt mig för att låta Matmolnet importera min blogg tillsammans med några andra matbloggar så blev jag mycket peppad på att sätta ett komma i Palsternackans historia och flytta hemmifrån. Det har dragit ut på tiden men nu äntligen är det igång.
Matmolnet är en sida som har receptsök, nyhetsflöde och ett gäng bloggar under sitt tak. Niklas Ekstedt, känd som Mat-Niklas, är profilen bakom sidan och det verkar som om mycket kul kan komma att hända där.
Jag kommer behålla mitt namn och min palsternacksidentitet men utseendet på min blogg kommer förändras en aning. Den här gamla adressen kommer finnas kvar men allt det nya materialet kommer ni finna under Matmolnet från och med straxt. Jag säger till när jag flyttar helt och fullt och officiellt.
Så kom med mig och spana in Matmolnets värld! 


Kristallglasen, kattdjuret och konfekten får följa med till Matmolnet annars kommer jag inte känna igen mig. 


Och som sig bör när ett år närmar sig sitt slut så är det nu hög tid för en Lista. Får jag lov att be om en trumvirvel…och sedan presentera Årets...

...godaste restaurangmat
Den vegetariska sushin på Saiko i Malmö. Smakkombinationer som får tungan att slå volter och leendet att sprida sig till tårna. Oerhört gott, innovativt, tjusigt, vällagat och inspirerande. Och tur för mig som har Saiko så nära att jag inte ens behöver knyta skorna när jag ska gå dit.

Jag minns även en Svampconsomé som jag åt på Grand i Lund. Den överträffade alla förväntningar då namnet var precis så trist och fattigt som Svampconsomé. I den djupa tallriken som serverades mig låg en blandning av diverse svampar, något med äpple och något med tryffel och vid sidan av så fick jag en kanna consomé att slå över detta. Umamichocken som följde därpå var så kraftig att jag kan erinra mig smakerna ännu, ett helt år efteråt.

...bästa risotto 
lagades såklart av Kim Risottodrottningen Borgström och gick under namnet Persikorisotto med prosecco. Ja men ni hör ju. Man faller ju i hallen när man kommer innanför dörren och hör att det är det man ska äta till middag. Trillar av stolen gör man sedan när man får reda på att det används papegojfrukter (en av mina bästa sommarfrukter a k a plattpersika) istället för persikor.

...vanligaste omelett 
måste vara den med zucchini och lök, parmesanost och persilja. Kanske några rostade frön ovanpå det och så lite grönt därtill. Och balsamvinägerna såklart. Den är ju det viktiga.

...viktiga lärdomar i köket 
* Att rosta nötter i ugnen är ungefär en miljard gånger godare än att rosta dem i pannan. Tack Lisa Förare Winbladh för denna ovärderliga kunskap som jag spridit så gott jag kunnat under året.

* Att toppa en omelett med några droppar balsamvinäger gör en stor och mycket god skillnad.

* Om man vispar creme fraichen så blir den först lös och då ska man bara fortsätta att vispa, hårt och hårdare och snart har den stelnat till igen och förvandlats till en konsistens som är perfekt att forma till små ägg och lägga på sin blini eller råraka. Tack Plexi för detta.

* Smaka. Smaka. Smaka av. Det är nog det allra viktigaste egentligen och något som jag i alla fall blivit mycket bättre på och som gjort matlagningen bättre, roligare och godare. Bra för alla utom tänderna. 




...goda gamla nya bekantskaper 
* Hemmagjord nyponsoppa gjorde jag en dag för att imponera på några ur den äldre generationen och den imponerade även på mig. Jag kryddade upp den med kanelstång, ingefära, stjärnanis och apelsin och serverade den på klassiskt vid med mandelbiskvier och vispgrädde.

* Rårakan, röstin och potatiskakan. Kanske fick jag en överdos av potatis under min uppväxt, jag finner i alla fall ingen annan rimlig förklaring till varför jag år efter år förskjutit denna lilla knöl. Men i år har den tagit revansch. Och det är jag glad för.
För hur gott är det inte med rårakor?

* Pytt på råstekta rotfrukter. Något av det bästa man kan göra av alla underjordsgrödor. 

* Spottsoppa. En annan efterrättsklassiker är soppan gjord på hela körsbär som man själv får spotta ut kärnan från när man äter. Jag hittade vilda körsbär i borrby och gjorde spottsoppa med kokostopp. Lika snyggt som det låter.

...mat-trolleri 
* Brynt smör. Hur smör kan förvandlas till koladoftande, nötigt flytande guld som man vill sleva in med sked är för mig fortfarande ett mysterium. Men allt sedan jag skrev blogginlägget "Brynt smör och jag ba döööööör" har jag sjungit det brynta smörets lov. Jag har tillsatt sherryvinäger och rostade hasselnötter och miso. Och jag tar det till mitt hjärta, helt och fullt, även om jag får åderförkalkning på kuppen.

...inspiratörer
* Lisa Förare Winbladh med bloggen Matälskaren samt alla recept för Sydsvenskan

* Lotta Lundgren med bloggen Om jag var din hemmafru

* Sofia Gustafsson med bloggen Exkursioner

* Martin Johansson med bloggen Pain de Martin 

Tempo Bar & Kök och deras kockar

Restaurang Smak på Malmös Konsthall



Den här listan kommer göras lite längre inom de närmaste dagarna. Men nu är jag så peppad på att få publicera det hittills skrivna att jag trycker på knappen.

Hej!


Jag pallade mitt livs första vattenmelon under året och gud straffade mig med att
styra mig till att välja en omogen.