4 december 2010

Brynt smör- o ja ba dööör!

Kanske fick jag en insikt igår, att pengar och kreativitet inte går hand i hand. Visst, det är ju ingen nyhet, inte på något sätt, men det har aldrig varit så tydligt för mig i just matlagningssammanhang tidigare.
Jag försökte planera en riktigt lyxig trerättersmiddag och hade gett mig själv en generös budget men hade absolut inte en enda idé. I vanlig fall brukar det vara precis tvärtom. Jag går igång på att laga något raffinerat av några få ingredienser.
Redan kvällen innan när jag skulle sova började tankarna snurra kring kommande middag men det var inte förrän kl. 07.50 under en minst sagt svettig bikramyoga-klass och liggandes i posen xxx som jag fick min första idé - chokladmousse! Sedan kunde jag inte tänka på annat under resten av klassen. Och det kändes minst sagt irriterande, jag gjorde den ena posen efter den andra - böjde, bände och vecklade mig själv ut och in men det enda som snurrade i min skalle var chokladmousse i olika varianter. 
För att sedan komma vidare i min planering surfade jag runt på taffel, dn och allt om mat. Jag var inne på svartrötter efter Lisa Förare Winblads tips kvällen innan men jag hittade inget roligt recept och min erfarenhet av svartrötter är ringa så jag vågade inte improvisera. Så jag gick över till rotselleri istället och fann ett recept som jag bestämde mig för att laga. En sallad på rostade rotfrukter, svamp, stark lagrad ost och brynt smörvinäger
Förrätten var svårare, var inne på creme ninon men hade tidigare i veckan ätit en budgetvariant på den så det kändes inte så spännande. Jag satt där och var beredd att öppna plånboken för diverse läckerheter och så var jag liksom inte sugen på någonting. Har aldrig upplevt det tidigare! 
Det slutade i alla fall med en soppa på rostad röd paprika med en skvätt vin.

Chokladmousse-posen, även känd som locust pose

När mörkret slukat stan och vi burit hem all min packning till Anders var det dags att börja laga. Jag ska som jag nämnt tidigare inte bo hemma på en vecka så jag hade förutom ingredienser till kvällens middag packat med mig andra livsnödvändigheter hemifrån så som Clipper-te, hasselnötsolja, sherryvinäger, vaniljstång, kokosflak och hemlagad aprikos & mandelmarmelad. 
En flaska cava inköpt på rekommenadtion av systembolagets personal vid namn L'Hereu de Raventós i Blanc, ljust surdegsbröd från Boulangeriet samt en lite syrlig brilliat savarin från Möllans ost dukades upp och sedan var vi i full gång. Brilliat Savarin är en fet, fransk, krämig vitmögelost gjord på komjölk och grädde som gifter sig fint med mousserande vita viner men också med Pale ale. 
Humöret var på topp i köket på Ronnebygatan och jag var kökschef och fick Anders att göra allt det jag inte gillar, till exempel knäcka nötter, vispa grädde och äggvita samt stup i kvarten knacka på hos den kära grannen Mattias och låna grejer. När A gick in för att låna en nötknäckare kom han dock tillbaka med Mattias i egen hög person (och utan nötknäckare). Plötsligt var vi tre glada cava-peppade kockar i köket och jag fick lite svårt att koncentrera mig. Jag tappade fokus på soppan med de rostade paprikorna och den blev kanske inte riktigt vad jag tänkt mig. Men så är det också en rätt som jag tänkt göra tusen gånger tidigare men aldrig kommit till skott, så mina förväntningar var ganska höga. Dessutom blir det ofta lite trist när man provsmakat maten under tillagningen, man får aldrig den där wow-upplevelsen då. Men A verkade uppriktigt nöjd över den röda anrättningen.
Det fina med Mattias besök var att han sjöng det brynta smörets lov och tog praktiskt taget över när det var dags för det momentet. Jag ska erkänna att jag aldrig brynt smör tidigare och det är ett av mitt livs större misstag! För oj oj oj vad det var gott. Jag utbrast i spontana glädjetjut när jag smakade av det varma smöret efter Mattias ömsinta behandling. Det smakade verkligen kola med nötter och efter jag droppat i lite sherryvinäger, några saltflingor och pepparkorn var det rena himmelriket som låg och skvalpade i koppen. 
Efter insatsen med smöret smet Mattias in till sig och fortsatte jobba med de portabellofyllda parmakorgarna. Så jäkla trevligt med grannar! 
I alla fall. Salladen, den ljumma, var en riktig hit och jag vet redan nu att den kommer göras om och om igen. Den är enkel att variera, ja man kan nog byta ut det mesta så länge man dränker det i brynt smör innan servering. Drycken var en kraftig Chardonnay vid namn Penfolds Thomas Hyland som kompleterade maten alldeles perfekt. Jag gjorde några tillägg i originalreceptet som jag vill redogöra för här då jag anser mig ha förbättrat resultatet en aning.
Istället för vaxbönor och skärbönor kokade jag belugalinser. Dels för att det inte finns färska bönor vid den här tiden på året och dels för att jag tyckte att det hade varit gott med något tuggigt till. Belugalinserna är små, vackert svarta och naggande goda. Sedan ville jag plocka upp nötigheten i det brynta smöret med några rostade hasselnötter. Även där för att få in ännu en konsistens - den knapriga. Och det var ett genidrag. Speciellt som jag kostat på mig riktiga lyxnötter inköpta på Möllans ost. Jag brukar skratta åt kilopriset (150 kr och då är halva vikten skalen) på nötterna när jag är där men samtidigt lite ödmjukt fundera på om det kanske kan vara värt. Och nu har jag testat och kan både olyckligt (för att nötinköpen kommer ruinera mig) och lyckligt (för att jag aldrig ätit en godare nöt i mitt liv) konstatera att det var värt varenda spänn! Tänk att den där otäcka beskan är utbytt mot ljuvlig sötma och själva hasselnöten är dubbelt så stor som de man köper färdigskalade på påse.
Har jag övertygat er nu, att bryna smör och knäcka nötter?!
Ja just det, i receptet talar de för någon Allerum-ost med bokstavskombination men jag tog en kraftig västerbottenost istället.

Nu över till efterrätten som också förtjänar några rader. Det lagades alltså en chokladmousse med chilikokta aprikoser. Jag valde att använda en fin Valrhonachoklad, Guanaja Grué 70% cacao, med cacaokrisp och tillsammans med en pytteskvätt espresso fick den moussen att bli något alldeles extra. Men vid tidpunkten för efterrättsintaget hade jag blivit lite väl glad i hatten och kan därför inte ge någon vidare analys av hur dessertvinet, Vinsanto Serelle Ruffino, funkade till. Okej, jag kan säga att det var megagott, men det låter ju mindre begåvat... A och jag tog med oss efterrätten in till nämnda granne plus sambon Chris och där blev vi sittandes till sent. Det var en fin avslutning på en god och rolig middag och en fenomenal början på veckan på Ronnebygatan.

PS. Som ni märkt finns det ingen dokumentation i bild av middagen men vad kan man begära av en människa, även om jag är av det andra könet med den berömda simultankampaciteten. Men att laga, äta, dricka, underhålla, bossa och fotografera samtidigt är lite i överkant även för en kvinna av min kaliber.  Jag uppmanar er att använda er därför fantasi! DS



2 kommentarer:

  1. Det låter alldeles makalöst gott!

    SvaraRadera
  2. Heja Maja, I just love u all the way from Toronto!

    SvaraRadera