8 februari 2011

3-rätters i päls & klackar

Så var det i lördags dax för del 2 i stafettmiddagarna med Anna von Limhamn, Emma af Klackasko, Sara af Hässleholm och jag - Maja af Svartå. Du kan kalla det vad du vill så länge du inte kallar det tjejmiddag för det är jag allergisk mot även om vi - det ska faktiskt erkännas - i de här stunderna uppfyller alla krav på ingredienser i en tjejmiddag. Och i min fantasivärld är det saker som:
- mousserande vitt vin
- rom eller räkor (där fick vi ett halvt poäng för romen var av tång)
- killsnack (det betyder att man pratar om karlar, oftast i negativa ordalag)
- flams
- klackaskor
- smygrökning
- nagellacksmålning
- fotografering av oss själva

Middagen hölls i Klackaskons lilla lägenhet (läs garderob) på Kockumsgatan i Malmö och vi blev alla tre
minst sagt överraskade när det visade sig att Klackakon verkligen lagt manken till för att få ihop en fin och hemmalagad middag. Hon har ju inte precis gjort sig känd för att vara "hemma vid pannorna". Faktum är att jag tvivlar på om hon ens har några pannor. Jo, det vet jag att hon har när jag tänker efter, för en kastrull serverade hon chips i och en stekpanna stekte hon burgare i. Rätt ska va rätt men det är troligt att hon premiäranvände dem i lördags.


Anna, Emma, Maja & Sara i full pälsmundering hos Klackaskon. Nej, vi är inte i hennes
walk-in-closet, lägenheten är en enda garderob.


Vid ankomsten serverades sprakande och kall crement, Geisweiler Monopole samt lantchips-i-kastrull. Aptitretaren är en specialitet på Kockumsgatan och receptet är topphemligt. Klackaskon lånade ut ett par riktigt höga dojor till undertecknad som jag sedan stolt bar resten av kvällen. Faktum är att de var så snygga och bekväma att jag funderar på att skaffa mig ett par. Jag tycker liksom att det är dax nu, att se världen från en ny något högre nivå.


Kvällens aptitretare chips-i-kastrull. 


Emma sparade inte på krutet utan började med att fira av kvällens mest hemmalagade och avancerade rätt - Blinier. Jag kunde skönja en viss (läs stor portion) stolthet i hennes röst när hon 1 minut efter min ankomst deklarerade att blinismeten stått och jäst halva eftermiddagen och att hon precis rört ned vispad äggvita samt smör.
De var superfina, fluffiga och aningens syrliga av den långa jästiden. Blinierna toppades med de klassiska tillbehören: crème fraiche, finhackad rödlök, rom och dillvippa. Jag åt fem stycken.
Det var två för mycket.


En lyxig rysk blini i kontrast till den något trashiga looken på Klackaskon. 


Under kvällen fick vi reda på att Emma af Klackasko tillhör en gammal körsnärsfamilj från Motala och det förklarar den stora mängden päls. Jag skulle säga att mängden päls på de 35 kvadratmetrarna är större än den sammanlagda mängden av husgeråd och ätbara ting.


Mousserande vin är stapelvara hos Emma. Sånt gillar vi. 


Efter blinier, bubbel och en del pälsprovande var det dax för huvudrätten. Där hade valet tydligen varit enkelt. Klackaskon ville bjuda på sin favoriträtt - Burgare.
Och vilken burgare sen!
Jag äter kanske två burgare per år så det här var verkligen en höjdpunkt för mig.
Även här chockade hon oss med sin höga ambitionsnivå. Klackaskon hade tidigare under dagen gjort ett tappert försök att göra egna burgare av quornfärs men misslyckats så det blev köttburgare för de andra och quornburgare till mig. Tanken var god, som man säger.
Men dressingen var hemmalagad och riktigt fet och fin. För mig är detta med remoulad en helt främmande värld så jag tycker att en innehållsdeklaration kan vara på sin plats.

Klackaskons remoulad
  • creme fraiche
  • majonäs
  • chilisås
  • bostongurka
  • salt
  • svartpeppar
Blanda ihop en lagom mängd av allt.
Klart.


Klackaskon bygger burgare med säker hand. 


Anna von Limhamn utbröt i glädjetjut när hon fick se de mörkt gula inplastade skivorna av cheddar som skulle in i burgarna. Vi kom fram till att det nog inte är ost. Inte ens cheese. Och jag var artig nog att inte läsa innehållsförteckningen. Men den där gula skivan besatt enastående ihoplimnings-egenskaper, det ska jag inte sticka under stol med.


För att citera en folkkär artist från Klackaskons hemtrakter "Ibland gör man rätt,
ibland gör man fel, lev med det."


Enligt Emma ska en burgare byggas såhär: Först bottendelen av ett bröd som värmts i ugnen följt av ett salladsblad, tunt skivad rödlök och dressing. Dressingen ska foga samman löken och tomatskivan. Ovanpå tomaten sprutas ketchup och senap och därpå placeras en välstekt burgare. Sedan kommer cheddarn och till sist locket på brödet. Till burgaren drack vi ett - citat - skitgott öl i form av Samuel Adams Boston Lager.


Hur Klackaskon gett marängerna samma färg som hyllan har jag ingen aning om. 


Och så när man trodde att man inte kunde få ner något mer ja då kom Marängswissen fram. Denna ljuvligt söta och kalla klassisker. Kanske aningens bortglömd och hos somliga placerad i skamvrån, men icke här i sällskap av pälsklädda damer. Åh nej!
Marängswissen var högt uppskattad trots graden av mätthet men så ska det väl sägas att jag har nog aldrig i hela mitt liv bangat en dessert.
Klackaskon hade bakat maränger (se bilden ovan) och det enda som inte var som vanligt var serveringen i tekopp (i brist på porslin) samt frånvaron av grädde (den glömdes bort). Men inte mig emot, jag tycker ändå att bananerna och chokladsåsen är godast. Grädden brukar jag peta bort.

Chokladsås
4 port.
  • 1 dl kakao
  • 1 dl socker
  • 1 dl vatten
  • 1 knivsudd salt
Det här är världens enklaste chokladsås. Och den blir förvånansvärt god. 
Vispa samman alla ingredienserna i en kastrull och rör under kokningen. Koka tills såsen fått önskad konsistens. 
______________


Marängerna var mer sega än spröda och de hade en intressant färg som Klackaskon själv kanske kan avslöja hemligheten bakom i kommentarsfältet (please!).
När jag inhandlade kvällens drycker på systembolaget sa personalen att kaffe var det bästa att dricka till Marängswiss. Men där var jag envis och stod på mig och sa att vi visst ville ha någon typ av dessertvin ( och kaffe, självklart). Till slut stannade vi vid en flaska Moscatel de Setubal men det ska nog erkännas att det blev lite i sötaste laget.

Att det var en fantastiskt trevlig kväll det har ni väl själva förstått vid det här laget. Och nästa gång är det Anna von Limhamn som håller i stafettpinnen och ordnar middag för oss.

Avslutningsvis skulle jag bara vilja säga Tack till alla deltagare för en minnesvärd afton samt att det krävs både mod och självsäkerhet för att bjuda på såna klassiker som Burgare och Marängswiss och det har Klackaskon så det räcker och blir över.
Skål!

1 kommentar:

  1. En helt perfekt kväll! Bra dokumenterat Maja, kanske är "klackasko-fotogarferings-ställningen" ngt för framtidens fotograferingar?

    SvaraRadera