14 maj 2011

Bill & Bull - En hyllning

Susanne Borgström, hennes namn har dykt upp här på bloggen tidigare i olika sammanhang, och här kommer ett helt inlägg till hennes ära.
Jag ska försöka ge mig på något riktigt svårt, att försöka återskapa den känslan som den här kvinnan genom sin matlagning och uppenbarelse väcker i mig. Jag gör ett försök och börjar som sig bör från början.

Året var 2008, det var höst och jag hade bott någon månad i Malmö. Jag kände kanske fyra personer i staden och precis hela livet var upponervänt på ett positivt sätt. Allt var nytt för mig.
Jag hade träffat Susanne genom jobb och en kväll blev jag hembjuden till henne och sambon Niklas tillfälliga lägenhet i västra hamnen. Kanske hade jag med mig småkakor, förmodligen, jag tog ofta med mig det om jag blev bortbjuden vid den här tiden. Jag minns att jag hade på mig min splitternya kappa från Nygårds Anna och att den blev uppmärksammad i hallen.
Nina och Palle var också där.
Det faktum att jag minns vad som bjöds den här kvällen talar väl för sig självt. Nog för att jag har ett bra matminne men det här blev jag faktiskt förvånad över att jag kommer ihåg, det är så länge sen och mycket har förtärts sedan dess.
Svaret ligger delvis i maten men också det där första minnet av att Susanne och Nicklas har den där förmågan att skapa en avslappnad och supertrevlig stämning runtomkring sig. Något så självklart, opretentiöst men ändå sjukt raffinerat. Det är avundsvärt tycker jag.
Och så var det den där kvällen. Utifrån sett var det kanske en något märklig konstellation. Jag kom dit i egenskap av nyfunnen bekant hittad genom arbete. Jag var en fotograf som de ville köpa bilder av. Och de, Susanne, Niklas, Nina och Palle bästa vänner sedan urminnes tider och runt tjugo år äldre än mig.
Men det var en minnesvärd och oändlig kväll. Jag somnade i någons rum och vaknade lycklig dagen efter trots de enorma mängder vin som konsumerats.
Vad vi åt?
Grilad polenta med färsk rosmarin, svarta oliver och parmesanost. Sedan någon sorts stor sallad som jag inte minns närmare. Till efterrätt en chokladkräm inhandlad på Njutbar i Malmö. Så smart kan man vara om man vet att det är roligare att äta en god efterrätt än att laga den.


Det magnifika japanska  körsbärsträdet, det kan man leva med. 


Och så nu, flera år senare, i en annan del av staden, i ett nytt hus träffas vi igen, jag, Susanne och Niklas. Och jag påminns om den där enkelheten. Att Susanne kan ha gäster, laga en otroligt god middag och få det att framstå som om vinöppnandet är det mest krävande. Hur tusan går det till?
Är det åren av erfarenhet i restaurangbranschen, alla middagar och kalas och barn att mätta? Är det det goda humöret och positiva inställningen?
Jag vill verkligen lära mig den konsten. Att vara så obrydd över arbetsinsatsen. Att laga mat samtidigt som man upprätthåller en bra konversation och tillfredsställer allas behov.
Jag älskar (ja det är sällan jag använder det ordet men här är det det enda rätta) att ha vänner på middag. Men jag ballar lätt ur och blir stressad när saker och ting inte går som de ska.




På det jättestora middagsbordet stod en keramikskål med svarta oliver och i frysen låg en flaska Louis Bouillot Crément de Bourgogne på kylning. Innan jag hann säga skål dök ett fat med nystekta skivor av halloumi upp. Rykande heta, segkrispiga och med doft och smak av färsk rosmarin och olivolja. Ett bra tilltugg under början av kvällen. Niklas satt vid datorn och skrev fakturor och Susanne och jag uppdaterade varandra om livets små och stora äventyr. Rätt vad det var stod tre förrättstallrikar på bordet. Ugnsgrillad grön sparris serverad med mängder av grovmalen svartpeppar och riven parmesanost. Så himla enkelt och vansinnigt gott. Jag har aldrig ätit ugnsgrillad sparris innan och nu när jag skriver det får jag en fattig känsla av att jag inte levt förrän nu.
Knopparna var nästan lite sotiga och alldeles frasiga.
Förberett sedan innan var den rustika tomatsåsen som kokats med rotfrukter och sedan mixats ihop. Massa smak och bra tyngd. Efter rådslag stektes stora vita bönor i färsk salvia och smör. De serverades med tomatsåsen på en botten av roccula och strösslades över med riven parmesan. Till detta ett rödvin att rekommendera, en italiensk nyhet på systembolaget vid namn Bolgarello. Det kommer jag dricka fler gånger. Lika bra som det smakade till varmrätten gick det ihop med osten som vi spisade därefter. Två ordentligt mogna krämiga bitar av Saint Agur och så någon vitmögel jag inte minns vad det var. En rejäl skiva levain till det och man kan bara luta sig tillbaka och gilla läget.
Och så här går det alltså till. Allt flyter på. Allt smakar bra. Vinet flödar och likaså snacket. Det är värme, inuti och utanpå och jag vill aldrig gå hem.




Blicken blir suddig och då dyker en flaska vitt superkrispigt Stoneleigh upp med doft av krusbär och nässlor. Ett fat jordgubbar och så den mörka chokladen med smak av rosé peppar från Dolphin.
Vi flyttar oss ut på balkongen. Ljuset försvinner och vi sträcker oss ut för att nå körsbärsblommorna. Jag viskar om det som bubblar inuti mig och bladen snöar ner. Dimman som följer i en varsin fåtölj och Niklas hämtar en flaska Gazela som om vi inte redan fått nog. Kvällen avslutas som så många andra i deras sällskap med detta lätta görna portugisiska vin och ett vaggande i en gungande stol.
Jag kan dö där och då men det gör jag inte för jag tar mig hem genom stan i taxi lyssnandes på musik och alldeles suddig. Det är torsdag natt eller fredag kanske och jag jazzar runt hemma själv till en gammal favorit som låter som sommaren. Dansar och röker i fönstret, upptäcker husen, gatan och gatlyktorna upponer där jag ligger i en båge med halva kroppen hängande ut. Det finns inga gränser tänker jag tills jag - i tanken - är nära att ramla och bryta nacken men jag räddar mig själv och brakar rakt ner i parketten med en smäll istället. Vaknar till, något ledbruten men lycklig, tänder en ny cigg och väntar på att tas med storm.
Dagen efter har jag ont lite överallt och ett decimeterstort blåmärke ovanför mitt högra bröst.
Nu, i skrivande stund, har en vecka gått och blåmärket förvandlats och blivit gult och jag längtar tills vi ses igen.

Tack Susanne. Tack Niklas.
En avslutning är överflödig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar