9 juni 2011

Semester, vänner & pastor i Stockholm

Jag flydde södern och drog norröver till huvudstaden för fem dagars semester. Och här följer lite flams och trams, matprat, något recept, stockholmstips och lite andra idéer.


"Insynsskyddad balkong i söderläge" hade det hetat i en bostadsannons.


Matintaget i staden började med en tjugominuterspasta vid Telefonplan hemma hos Fabian. Det var varmt och vi ville ut på utflykt, hade en något optimistisk idé om att hinna med en båt och orkade inte gå att handla. Efter en snabb inventering av kyl och skåp, ett slag med trollspöet och lite matos stod det två stora portioner pasta på Fabians balkong (läs fönsterkarm och vidöppet fönster).
Typisk sommarmat, typisk majamat, skulle jag säga. Typiskt god snabbmat.
Spaghetti med en fräs av lök, vitlök, olivolja, chili, färsk basilika, färsk timjan, hackad zucchini, lite quornbitar, en skvätt äppelbalsamvinäger och så en hög med riven parmesan.


Jag skäms för att jag inte kan redogöra för konstnärens namn.


Vi missade båten och hamnade på en spårvagn istället. Rullade ut till Djurgården och Waldermarsudde, storsade runt där, tittade och luktade på blommor, snackade och smekte statyer.
Den här vackra donnan hittade vi i trädgården på Waldermasudde. Hennes bröstvårtor hade varit hårt utsatta för beröring så beläggningen var alldeles bortskavd. Hon fick mig att tänka mig Charlotte Gainsbourg i Lars von Triers Antichrist och även Kirsten Dunst i Melancholia av samma regissör. Käre von Trier verkar han en fäbless för nakna, utsatta kvinnor i naturen. Jag förstår honom.
Dagen spenderades där på Djurgården bland alla villor och vräk, båtar och andra strosande människor. Vi fikade på något café som jag glömt namnet på och jag stötte på den absolut käckaste servitören någonsin. Han hade förmodligen blivit tillsagd av sin chef att vara så där otroligt hurtig och glad och bara snacka gammal stockholmsslang för att alla turister verkligen skulle känna att de var i S T O C K H O L M. Prickig fluga hade han också. Och ett - i mitt minne - charmerande 18-årigt pojkvasker-leende.


Fabian och den flertusenåriga eken längst ut på Djurgården. 


Längst ute på Djurgården i närheten av Thielska Galleriet hittade vi en enorm ek med ett hål inuti. Klättrade man upp kunde man se rakt igenom eken till andra sidan och Fabian hittade två flaskor sockerdricka som vi sedan la oss ner i den vajande timotejen för att avnjuta.


Fröken Lee spanar ut genom de exemplariskt skinande nyputsade rutorna.


En solig kväll tog jag hissen upp till Jennifer, Kalle och en tjusig utsikt genom nyputsade fönster.
Vatten och båtar och träd och hus och ett sorts slott såg man när man tittade ut. De var båda trötta efter att ha slitit och jobbat hela dagen och dessutom ställt till med en mycket god middag så stämning blev sådär skönt tillbakalutad och lugn. På det runda bordet dukades det upp den typen av rätter som jag verkligen gillar och min enda insats var lite rivet citronskal och en flaska fet amerikansk chardonnay.
Allt detta stod på bordet: Rödbetor, fetaost & rivet citronskal, tomater, mozzarella, basilika & olivolja, ljust lantbröd, kokt färskpotatis & smör, grillad grön sparris, gurka, chili, salt & vinäger. 





Sedan gick solen ner över en stadsdel jag inte kan namnet på och jag kände mig lycklig över att vara med dem just där.


Jennifer och Kalle med bjudtobaken. 


Till efterrätt hade Kalle gjort jordgubbsglass som serverades med krossade sesamkakor, hackad mörk choklad och mynta. Sesamkakorna var en mycket bra idé som jag tar med mig hem. Den var så bra att jag inte kunde gissa att det var just sesamkakor. Kaffe och lite tobak på det och sedan for jag till Landet för att dricka en flaska fransk Cidre Boulard för 105 kr (!) med Emelie. För de som aldrig varit på Landet vid Telefonplan rekommenderas det varmt. Jag spanade in deras meny och blev sugen på att äta där men det får bli vid nästa besök.
Tyvärr blev klockan ett på natten alldeles för snabbt  och Landet ville stänga men vi ville inte gå hem så Emelie och jag såg ingen annan utväg än att böna och be om att få köpa en sista öl för att sedan springa därifrån och hem till Fabian i smyg. Kvällen avslutades där med en varsin Anchor Steam, göteborgs rapé och mycket gott snack i Fabians säng medan han var på galej i stan. Så jävla fint.


Och här är recpetet.


Att det är min okunskap som får mig att tro att det är ett heldagsprojekt att göra egen pasta fick jag klart för mig när Fabian tyckte att det var en bra idé att slänga ihop lite färsk pasta till middag innan bion.
Jag tänkte lite snabbt att han var galen eller en tidsoptimist utan dess like men han bara ryckte på axlarna och nöp ihop en deg på två röda och tio minuter. Ett ägg för varje deciliter vetemjöl. Nyp nyp och så väldigt många gånger genom kavelmaskinen.
Medan Fabian förvandlades till italiensk husmor kokade jag ihop en gräddig Primavera på sparris, zucchini, morot och lök. Jag hann även rosta hasselnötter och riva citronskal och parmesan. Timingen var nästan helt perfekt.
Receptet på den här feta och goda  - och snabba - Pasta Primavera hittar du här i ett separat inlägg.
Så inte nog med att jag fick en god måltid, jag fick också en knäpp på näsan och kunskap nog att kunna göra egen färskpasta. Lyckos mig.


Här är hon, Sandran.


Redan första kvällen i stan hade jag turen att för andra gången i mitt 26,5-åriga liv springa in i de fina människorna Sandra och Daniel på en klubb som Markus hade på det något märkliga Café Mix. Någon dag senare låg jag och Sandra och solade på en brygga på Långholmen samtidigt som vi hade vårat första riktiga samtal i helnyktert tillstånd. Vi kände igen varandra och det blev varken dålig stämning eller pinsamma tystnader. Jag gillar Sandra och jag vågar påstå att det är ömsesidigt. Det är en mycket kort men ack så solskenig historia.


Copacabanamacka med Taleggio, olivröra, äpple, rostade solroskärnor & sallad. Rekommenderas! 


Dessutom gillar jag att hon jobbar på den bästa av biografer - Bio Rio i Hornstull. Och minst lika bra är det att Daniel jobbar i lokalen bredvid på fiket Copacabana. Sån tur man har ibland.
Så en eftermiddag medan Sandra jobbade (läs drack kaffe, vilade i solen och gissade hur många det var som ville se Melancholia klockan fyra när sommarvärmen kommit till stan) hängde jag i stol på gatan utanför bigografen och åt en smarrig macka från Copacabana.
Daniel gjorde i ordning den helt enorma smörgåsen till mig och redan vid första tuggan kunde jag konstatera att min skepsis mot taleggio var som bortblåst. Jag gillar när jag kan stryka ännu en sak på den där listan över mat/råvaror jag inte tycker om att äta.

Det hände ännu fler roliga och goda saker under min minisemester men allt kan jag inte skriva om. Något jag kan skriva däremot är att jag efter mina två senaste besök i huvudstaden känner att kärleken till Stockholm är på väg tillbaka. Avstånden har krymt och människorna visat sig för mig. Jag vill och tänker spendera mer tid där framöver. Och det är inte bara för att ICA Kvantum i Liljeholmen säljer Biofoods goda mandlar och hasselnötter i lösvikt för 109 kr/kg!
Ja, jag vet, det är galet men det är dagens sanning.

1 kommentar:

  1. gud vad fint du gör här! en fröjd att scrolla igenom. och dessutom vilken tur för mig som är usel på att komma på mat att laga!

    SvaraRadera