31 juli 2011

Kantarellpasta från Lotorp

Vi kör på motorvägen, det regnar, vi lyssnar på radio tror jag. Klockan är kanske elva på kvällen och Anna är trött efter att ha varit uppe natten innan och fotograferat för ett reportage på Jakobs Loge. Jag pratar på, berättar om mina dagar i Svartå och om när jag var liten tjej och följde med min kompis Tina och hennes mamma för att lyssna men framförallt titta på Arvingarna - ja dansbandet - på just Jakobs Loge. Jag var kär i Casper och Tina i Lasse-man och jag vet inte hur gamla vi var men jag minns de fyra bandmedlemmarnas satinskjortor. Caspers var orange och hans hår alldeles blont och efteråt fick man köa för att få en autograf och var man modig så frågade man om man kunde få fotografera sig själv med sin favorit och vi var modiga just den kvällen och några veckor senare när filmen var framkallad kunde jag stolt visa upp ett fotografi där Casper har sin arm runt mig och jag rodnar som en mogen persika. Man kan väl säga att vi var ihop efter det - Casper och jag.

Anna och jag är på väg hem till hennes tillfällliga boning Lotorp strax utanför Nora. Jag vet inte var vi är trots att det är nära mina hemtrakter. Anna svänger av den stora vägen och in på en smal grusväg, helljusen är på, vindrutetorkarna sveper bort vätan med jämna mellanrum och framför oss ligger dimsjok. Anna saktar in och ber mig ta nyckelknippan, gå ut ur bilen och låsa upp bommen som bara hon och jaktlaget har tillåtelse att passera.
Lotorp är rödmålat och framför stugan står en gigantisk ek. Det ligger på en höjd och från trappan till ytterdörren ser man ner över skogen och ängarna men inte nu, nu ser man inte längre än till eken och utedasset. Trots att jag bara ser en femtedel av allt pågrund av mörkret så förstår jag varför Anna inte vill åka härifrån och tillbaka till staden.
Vi dricker vin och äter getost i det stora köket i glödlampans sken. Smakar på hallonmarmeladen jag kokat dagen innan. Getost och hallonmarmelad gifter sig inte men det har ingen betydelse just nu.
Det är kallt och lite fuktigt i torpet och jag får sova under dubbla filtar och med sockorna på. Vi pratar om kärlek tills vi somnar mitt i en mening och dagen efter vaknar jag av ett starkt rött ljus som lyser upp hela rummet. Tyst tassar jag upp och ut till utedasset och läser på fågelplanschen om kråkorna och att "många par flyttar till Danmark på hösten".
Nu ser jag omgivningarna klart, ser gärdesgården som avgränsar en del av grästmattan mot skogen. Jag ser svartavinbärsbuskarna och hallonsnåren, dagliljorna och svalboet. I det fuktiga gräset ligger Annas kvarglömda sandaler och inne i torpet ligger hon och sover. När frukosten dukat sig själv och klockan är förmiddag väcker jag Anna och vi sitter därute vid det lilla runda bordet och dricker två kannor kaffe och pratar om molnen - hur de skiljer sig åt här uppe i Bergslagen mot de i Malmö längs kusten. Anna har på sig ett randigt nattlinne och lite morgonsuddig blick och hon passar så bra där hon är med skogen som fond och jag tänker och säger att jag vill aldrig åka härifrån, jag vill inte tillbaka till staden.
Vi ger oss ut i skogen, på jakt efter svamp och hallon och barr och en tid som stannat. Vi hittar det vi söker och så går vi där, planlöst, i vår tidlöshet och pratar om förändring och rädsla och arbete och en stad som plötsligt känns helt främmande.
Under elledningarna, bland lågt sly och döda kvistar hittar vi hallonbuskar och solen den skiner och jag tar av mig min tröja, tar en bild av Anna och så stelnar hon till litegrann, riktar blicken uppåt och säger "Lyssna, hör du?" och jag lyssnar och hör vinden i träden och insekter som surrar och elledningarna som sprakar.
Ett dygn senare, när jag står mitt i Malmö och svär över svårigheterna att ta sig över korsningen Amiralsgatan/Föreningsgatan i lunchrusning, kommer den här scenen slå ner som en blixt i mitt huvud och påminna mig om att det finns en väg ut, det finns något annat, en annan värld- nej inte bara en utan tusenmiljoner andra världar - samtidigt som den här och valet är alltid mitt. Men även om valet är mitt och jag är en handlingskraftig person så känner jag mig ändå lamslagen när jag tänker på hur långt jag befinner mig ifrån den verklighet som jag vill vara i. Men det där är sen och senare och där i skogen finns inga bilar och stress. Där finns en sol som går upp och senare ner och följer man dess rörelse på himlen så inbillar jag mig att allt blir lite enklare.

Efter skog och bad och så mycket hallon att vi storknar kommer vi tillbaka till torpet och har hunger som vargar och lagar en pastarätt på svampen vi plockat och det som finns att tillgå i skafferiet och kanske är det sommarens godaste lunch.
(Och har du inget torp och ingen trappa att äta kantarellpastan på så kan du slå i en skvätt vitt vin och låta det puttra in i svampen innan du har i grädden och kanske kommer du lite lite närmare den känslan som vi hade där och då i solen framför eken.)

PS. Vill man så kan man se på fler bilder och läsa ännu mer om det som var och är och spelar roll här på min andra blogg, den där mest bara bilder publiceras. DS

Utan kniv och borste i skogen blir det ett tufft rensningsarbete hemma. 


Kör man inte bil får man dricka ett glas vin till lunchen.


Anna och dödshungern.


Utsikten över jätte-eken från trappan.


Kantarellpasta
  • kantareller, det vi hittade
  • 1 gul lök
  • 1 vitlöksklyfta
  • 25 g smör
  • 1,5 dl vispgrädde
  • 1 - 1,5 dl vatten
  • 1 skvätt balsamvinäger
  • färsk basilika
  • salt & nymalen svartpeppar
  • pasta
Putsa och pilla svampen ren och skär i mindre bitar. Finhacka löken och vitlöken. Hetta upp en djup stekpanna och fräs ur det mesta vattnet ur svampen innan du lägger i smöret och löken och låter allt bli fint gyllene. Salta och peppra och på en med en skvätt vinäger. Slå i grädde och buljong och låt det puttra ett tag och passa på att hålla näsan i ångorna för så mycket godare dofter än de som stiger upp ur stekpannan just nu kommer du inte känna. När du smakat av såsen och kokat pastan och känner dig nästan nöjd hackar du lite örter och ropar på din vän att tvätta händerna och ta fram tallrikarna och så äter ni. Kanske har din vän - om det är en riktigt bra vän - en bit parmesanost i fickan som ni river över såsen och varandra. Och så äter ni, äter och tittar på varandra och ni behöver inte prata med för ord är överflödiga just nu. Har man kantareller behöver man ingen konversation.

Smaklig spis!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar