29 september 2011

Nötter

Nötter från trädet hassel.

Medan stormen rasar här och där:

Jag hittar en skål full av hasselnötter med skal. Inte så att jag inte visste att de fanns här, men jag hittar dem nu, igen, ser meningen med att jag köpte dem. 




Jag önskar att någon kunde betala mig för att jag bara skulle få fortsätta leva mitt liv såhär. Jag lovar att jag hade gjort det bra. Jag vill ha en mecenat. Någon som ger mig en liten lön så jag i godan ro kan ägna ett par timmar åt att slå hasselnötter med en kötthammare och dokumentera det hela grundligt. Någon som betalar en ringa slant så jag kan tänka, skriva, simma, skapa. Och vara ensam. Så jag kan cherish my obsessions, som Monica Fagerholm så fint säger i radioprogrammet Havet (med tema ensamhet).
Är det inte så att man ska göra det man är bra på, att man ska få betalt för det man gör bäst och det är det som är arbete?
Jag är bra på att ge små saker och händelser stor mening och ordentligt med utrymme. Jag är bra på att följa min känslor slaviskt och att förälska mig i fantastiska människor i smått omöjliga situationer. Och jag är bra på att dokumentera det. Att dela det med andra.

Efterlyses:
Person med tillräckligt stabil ekonomi (eller bara ett enormt stort hjärta och goda intentioner) som kan ge mig månatlig lön så att jag kan fortsätta leva mitt liv så som jag gör nu. 100 % fullt ut. I utbyte gör jag mig själv, samhället och även den här personen en tjänst genom att göra det jag är bäst på. Det hela kommer dokumenteras på olika sätt och delas och spridas till allmänheten genom diverse medier.

Om jag ändå är ute och efterlyser mecenater så kan jag passa på att upplysa om att Olof Werngren och Jonas Liveröd också hade behövt en varsin mecenat. De hade uträttat stordåd (det gör de redan i och för sig) på varsitt håll och tillsammans. Samhället behöver dem, deras hjärnor och att de kan skapa helt ohämmat och utan ekonomisk stress. 




Jag är kanske förälskad. Jag vet inte. Men dum i huvudet är jag i alla fall. Det är ett som är säkert. Eller så kanske man kan kalla det kreativ. Du kanske tittar på mig och ser en lycklig idiot som tror hon har all tid i världen?

Jag har i alla fall tappat greppet. Och jag gillar det.

Tillbaka till hasselnötterna.
Terapi är dyrt och jag försöker leva billigt. Hasselnötter däremot är det mycket förmånligt pris på här på Sao Miguel. Cirka 40 kronor för ett kilo. Färska. Vackra. Med skal. Odlade nästgårds.
Så vad gör man om man behöver tänka, känna, reflektera och få ut någon sorts frustration över sakernas tillstånd (och samtidigt lever med idéen om att allt man gör ska resultera i något)?
Jo, om man är en Palsternacks Maja så sätter man sig och börjar hamra. Lugnt. Metodiskt. Bestämt. Hasselnöt för hasselnöt.
Och så tänker man på personen. Man knäcker en nöt för varje år vi levt utan att veta om varandra. Det tar 13 minuter och 50 sekunder. Man för statistik: 

- Fyra av de här nötterna är tvillingnötter
- Fem nötter har ingen nötkärna utan är bara tomma skal. De ryker när de slås sönder.
- En nöt har en kärna som är spektakulärt liten.


Resterande mängd av vår gemensamma ålder är fina, stora och goda nötter. 




Personen som är anledning till det här hasselnötshamrandet har ingen aning om det här. Han vet inte att jag slår kötthammaren i bordet denna förmiddag samtidigt som jag tänker på honom, hans händer, hans alldeles för varma ord. När jag tänker på att han har ett tydligt sammanhang som jag står utan så slår hamrar jag lite extra hårt. När jag tänker på att han ska flytta tillbaka till ett annat land går hammaren nästan genom bordskivan. Och när jag tänker på att den här flytten iscensätts om ungefär en månad så undrar jag vad fan jag sitter här och hamrar nötter för.

Vi har ju ingen tid att förlora. 



 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar