12 september 2011

Pizza pizza

Avskedsbuffé. 


Scenen:
Handduk kring vått hår, sittande i skräddarställning på min skuggiga arbetsplats just hemkommen från dagens strandtimmar. Huden börjar få färg och en vit bikini framträder på kroppen. Det är september, mitten av, och jag tror det var år sedan jag hade en vit bikini. En kopp kaffe nu, lite ananas och rejält med vatten. En stund att skriva. Det har varit en av de varmaste dagarna sen jag kom hit. Molnen stannar vid bergen och låter kusten här i Caloura bada i sol. Armando, min trädgårdsmästare, klipper gräset och får mig att känna mig både bra och illa till mods. Bra för att jag inte gärna hade gjort det själv och för att jag gillar ljudet av gräsklipparen och att ha sällskap i trädgården utan att bli störd. Illa till mods blir jag för jag känner mig lite som en bortskämd engelsk lady i något kolonialiserat land som pustar i skuggan och blickar ut över ägorna för att se att tjänarna sköter sig. Det fattas bara att någon skulle stå här och vifta med palmblad också. Nåväl, jag kanske bara ska njuta. Det är ändå inte jag som bestämt att Armando ska vara här. Det är Luisa. Jag behöver inte skämmas.


Lunchpaus. 


Idag tog jag med mig resterna från gårdagens middag ner till vattnet och jag kan meddela att kall päronpizza en lördagslunch vid Atlanten inte är så tokigt. Päronpizzan smakade bra även igår och minst lika gott den första gången jag jag gjorde den för drygt en vecka sedan till mitt Hej-då-kalas i Malmö. Då var det premiär och sedan dess har den funnits i mina tankar varenda dag.
Receptet finns att läsa i Anna Bergenströms kokbok Kärlek, oliver och timjan. En bok som jag mer än gärna hade haft här på ön då stilen på maten och råvarorna passar väl in här. Det är alltså päronpizza och fikonpizza. Och säger man att man ska bjuda på pizza och lagar det här så kommer gästerna först kanske bli lite besvikna, ända tills de smakat på den vill säga. Visserligen bakas den på pizzadeg och gräddas i ugnen, men där upphör likheterna mellan detta och en "vanlig" pizza. Det här är raffinerat. Enkelt. Elegant. Och så gott att jag vill äta det varje dag. Som förrätt, varmrätt och huvudrätt.
I vintras bloggade jag om några olika pizzor som Kim och Joel gjorde och det här är lite åt det hållet. Pizza med få ingredienser utan tomatsås och ostklet. Dem passar perfekt att ha på det där buffébordet, att servera som förrätt eller aptitretare eller - som jag gjorde igår - som huvudrätt i större skala och med en sallad bredvid och lite annat plock.
På vägen upp till byn igår eftermiddag smet jag in till Padres hus och såg efter om André var hemma. Han satt som vanligt och skrev på sin bok i köket och jag stack in huvudet genom fönstret och bjöd in honom till pizzamiddag. André tackade villigt Ja, lovade att ta med lite rödvin och att infinna sig vid mina grindar prick klockan sju. Hur många gånger har man fått ja på en inbjudan till spontanmiddag en fredagkväll med tre timmars varsel? Jag gillar det här ute. Inga planer. Inga plikter. Och några få personer från Continente som törstar efter umgänge.
Och så kom stunden då jag skulle ha min första middagsbjudning i Quinta do Garajau. Jag satte på mig läppstift och parfym för första gången på länge och det gjorde mig lite upprymd. Jag rotade fram tallrikar ur det gigantiska gamla serveringsskåpet. Rustik och handmålad keramik från Lagoa, en liten ort en bit härifrån. Plockade fikon och kryddor från trädgården. Satte degen på jäsning. La gröna oliver, salta kex och bitar av ost från Sao Jorge (en grannö) på ett fat och korkade upp den redan uppkorkade vinflaskan.
André såg precis så skeptisk ut som jag förväntat mig när jag sa att vi skulle äta pizza med päron respektive potatis och fikon. Och tror ni att hans skepsis byttes mot förtjusning och bara-en-bit-till-beteende då han väl smakat?
Oh ja.


På Azorerna jäser degen med vulkankraft.


Vi hade en riktigt fin kväll. Jag var glad över att ha sällskap, någon att dela mat och tankar med. Och det blev en lång natt. Efter vi var mätta på pizza och rödvin gick vi upp på övervåningen och balkongen för att dricka kaffe och äta kakorna jag gjorde häromdagen samt titta på månen och prata om azorierna. Den här världen respektive vår vanliga värld. Portvin och choklad, stjärnor och glittrande mörkt hav. När klockan var runt midnatt tog vi med oss våra glas och gick ner för den branta stentrappan till havet som virvlade runt som en tvättmaskin. Vi satte oss ganska nära kanten för att senare vara tvungna att fly när en våg kom efter oss. Det hände flera gånger och till slut stod vi i trappan och bara fascinerades över de otroliga krafter som månen besitter. Atlanten var så upprörd och steg flera meter medan vi var där nere. Och man blir alldeles yr om man stirrar ner i det skummande vita alltför länge. Och det gjorde vi. Man blir liksom hypnotiserad och får svårt att slita sig. Efter ett avslutande glas port på balkongen följde jag André till grindarna och tackade för sällskapet.


Det går inte att låta bli fikonen. De ruttnar på träden om jag inte plockar dem.


Han är här i liknande ärende som jag - att få svar på någon sorts frågor och fundera på vad som skall hända härnäst - men har redan varit här sedan februari och känner därför till platsen och människorna bättre och det känns tryggt.
Men han är en "crazy german" som han själv säger och han rusar framåt i 300 kilometer i timmen, pratar fortare ändå och skrattar högre än en skrattmås.
Nu blev det såhär igen, en massa text, dagboksord. Jag framstår som otroligt pratsjuk skulle jag tro. Och det stämmer väl också. Det skulle du också vara i min situation.
Ursäkta mig.

Nu till receptet.


Första middagsbjudningen i Quinta do Garajau. Första av många. 


Fikon/potatis/päron-pizza
Deg till två plåtar
  • 1/4 paket jäst 
  • 1/2 tsk salt 
  • 1 tsk honung 
  • 2 dl ljummet vatten 
  • 2 msk mjölk 
  • 2 msk olivolja 
  • 6-7 dl vetemjöl 

Alt. 1
  • 10-12 färska fikon 
  • olivolja 
  • flingsalt 
  • färsk timjan 
  • lite färsk rosmarin 
  • nymalen svartpeppar 

Alt. 2
  • 4 -5 fasta päron 
  • olivolja 
  • flingsalt 
  • färsk timjan 
  • lite färsk rosmarin 
  • nymalen svartpeppar 

Alt. 3
  • 6 stora potatisar, fast sort 
  • gul-/röd- eller purjolök 
  • vitlök 
  • olivolja 
  • flingsalt 
  • färsk timjan 
  • lite färsk rosmarin 
  • nymalen svartpeppar 
  • ev. hackade pistagenötter, chèvreost 

Smula ner jästen i en degbunke, lägg i honung och salt och slå på lite av vattnet. Rör tills jästen har smält. Häll i resten av vattnet, mjölk, olja och mjöl. Arbeta ihop till en deg och knåda ordentligt tills degen blir smidig. Låt degen jäsa till dubbel storlek i en övertäckt bunke, minst 40 minuter. Sätt ugnen på 275 grader. Kavla ut degen på två smorda plåtar och pensla med lite olivolja. Täck pizzan helt med tunna fikon/potatis/päronskivor. Det är gott att stekt lite tunt skivad röd eller gul lök samt hackad vitlök i olivolja och strö över potatispizzan. Använder du purjolök behöver du inte steka den innan. Strö över salt och lägg på rejält med färska timjankvistar. Lägg ev också på lite rosmarin men bara lite så det inte tar över. Peppra till sist.
Grädda pizzorna i 15-18 minuter. Vill du smula över lite chèvreost passar det fint att göra precis efter gräddningen.
Servera pizzorna skuren i tunna bitar, varma eller kalla.


Receptmakare: Anna Bergenström i remix av Palsternackan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar