8 november 2011

Saltbakade kastanjer



Klockan är 17.08 och det är söndagen den 6 e november då jag påbörjar mitt livs kortaste blogginlägg. Varför då, kanske du tänker nu?
Jo, därför att det är bra att utmana sig själv. På alla sätt och vis.

Varje dag när jag passerar huset där Andre bodde och tittar på kastanjeträdet som slängt ifrån sig sina frukter ner på marken provocerande nära mina fötter tänker jag på vad jag ska göra av de där kastanjerna. Hur det ska gå till när jag blir av med min kastanje-oskuld. Men tanken kommer aldrig så långt för min brist på erfarenhet stoppar mig. Jag har två minnen av kastanjer i min mun. Det första mötet utspelade sig i Ljubljana hösten 2006 där Emma (tror jag att det var) bjöd mig på en rostad kastanj som hon köpt ur ett sånt där för sydeuropa typiskt "kastanjestånd". Jag vill minnas att jag saknade salt och tyckte att de var för mjöliga. Andra gången var hemma hos Kim (a k a risottodrottningen här på bloggen) när vi bodde grannar på Ängeholmsgatan 4. Kim bodde på tionde våningen och jag på den andra. Kim bjöd mig på sofistikerad mat då och då så som kastanjer eller färska kronärtskockor. Kim hade nyligen kommit tillbaka efter ett liv i Frankrike och det hade satt sina spår. Jag tror inte att det var kärlek jag kände den gången på tionde våningen heller men det är så länge sen nu och jag har mognat och blivit övertygad om att jag gillar kastanjer.
Nåväl.

Igår handlade jag kastanjer i grönsaksståndet i byn och så sökte jag på internet efter idéer på tillägningssätt och hittade något som kändes rätt och bekant: saltbakade kastanjer. Enkelt och relativt snabbt. Någonstans läste jag också att kastanjer är feta och mättande och man behöver inte så många per person. Jag tog fasta på det tipset och kryssade cirka tio kastanjer och ställde in dem i ugnen. Efter dryga tjugo minuter trodde/tror jag de var klara. Tanken var från början att de skulle fungera som tilltugg till en blomkålssoppa till min och Marias söndagsmiddag. Men Maria hade fått en allergisk chock och kunde inte ta sig hit till Caloura och jag var alldeles för disträ för att tajma soppan och kastanjebakningen så jag fick äta dem alldeles ensam och som snacks. Så kan det gå. Och tur var väl kanske det för jag hade inte velat att någon skulle se mig när jag försökte sätta i mig de där nötterna. Man kan säga att det var motsatsen till sofistikerat tillvägagångssätt. Jag funderar på om fransmännen, som ju förknippas med kastanjer och elegans, har något särskilt verktyg för att öppna och skala dem, något i stil med en hummerkniv (eller är det hummergaffel). För det kan inte vara meningen att det ska se ut som ett slagfält omkring en och man själv känna sig som en gris medan man försöker pilla i sig kastanj efter kastanj. Snälla hjälp mig någon! Hur gör man det här på ett snyggt sätt?

På internet skriver folk kommentarer om att det är så mysigt med kastanjer och att det är det perfekta snackset ruggiga höstkvällar och de målar upp den ena bilden mer romantisk än den andra och här sitter jag ensam mitt på blanka dagen och dricker vin och grisar ner. Det stämmer liksom inte.

Klockan är 17.28 och det är fortfarande söndagen den 6e november och jag avslutar mitt livs kortaste blogginlägg. Punkt.

Men nej förresten, smaken, jag måste ju säga något om smaken. Supergott. Mumsfilibabba. Sött, mjukt, nötigt. Jag är frälst. Jag är en frälst gris. Och imorgon gör jag förmodligen saltbakade kastanjer som jag äter med smör och salt igen.




Saltbakade kastanjer
  • kastanjer, (såna som man äter, inte de man plockar på sorgenfrikyrkogården om hösten och stoppar i fickan) 
  • grovt salt 
  • smör 
  • salt, fling eller strö 
Värm ugnen till 200 grader. Tvätta och torka kastanjerna. Snitta ett kryss i toppen av dem. Lägg de på en bädd av grovt salt i ugnsfastform och baka i ugnen cirka tjugo minuter. Försök ät dem snyggt med smör och lite salt.
Tänd en eld. Kyss någon. Gå till sängs. Eller se en film.
Kastanjer gör sig bäst på kvällen om man inte är utomlands och köper dem färdigrostade från ett kastanjestånd.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar