27 december 2011

Att vara en tomhänt odräglig unge

Det här ska handla om att ha ett kollektivt matmedvetande inom familjen men kommer säkert sluta i en text om något helt annat. Var beredda.

Varje gång det ska firas jul eller annan tyngre högtid hos familjen Atterstig på Framnäs i Svartå händer samma sak. Jag, det vill säga Maja, Palsternacka, mellanbarn, kastar mig med andan i halsen och svettpärlor längs ryggraden på tåget med en alldeles för stor resväska i sista sekund för att förflytta mig de femtio milen norrut. Jag landar oftast i det före detta hemmet några timmar eller någon dag före min bror. Min mor har i vanlig ordning bullat upp både kyl, frys, källare och skafferi med diverse ät- och drickbara godsaker och när min bror kommer får somligt ätbart flyttas ut på altanen för det får inte längre plats inomhus. Petter, som brorsan heter, har alltid med sig i alla fall en mörkt lila påse blandad klineliklonk, något kilo favoritostar samt minst en hemmalagad delikatess. Själv kommer jag alltid tomhänt. Varenda gång. Trots att jag alltid, och jag menar det, planerar att ta med mig något exotiskt från Malmö, något smarrigt hemmabakat eller annat hittepå. Men jag misslyckas gång efter annan och nu vet jag inte om jag kan bryta det här mönstret.
I år hade jag planerat att ta med mig ett gäng macarons med vitchokladganache smaksatt med saffran och apelsinskal som jag och Moa G ägnade halva julaftonen åt att baka. Det gick så långt att jag stod i köket och försökte stoppa i dem i en plastburk men sedan slutade det ändå med att jag svor högt åt mig själv samtidigt som jag tittade på klockan och kastade in macaronsen i frysen. Om mor får välja mellan att jag kommer med tåget fast utan macarons eller att jag missar tåget så vet jag ändå att hon skulle ta det första alternativet.
När brorsan kom till Framnäs igår kväll och stoppade in den sedvanliga ostladdningen i kylen sträckte jag skamset fram ett halvätet granatäpple och en brun banan åt min kära mor.


Pusselläggning är minst lika energiförbrännande som marathonlöpning, bergsbestigning, krångligt sex och
långa skogspromenader har jag hört. Fördelen med pussel är dock att det kan man lägga på köksbänken
samtidigt som man gör en ny sats panforte. 


Och nu kommer vi till poängen: Tur då att det visat sig att jag, min bror och min mor har något sorts kollektivt matmedvetande. Den här julen gestaltade det sig i form av panforte och en chokladtårta med saffranstryffel. Panforte har jag aldrig ätit tidigare men jag har vid ett flertal tillfällen den senaste tiden sneglat på ett recept i en kokbok och funderat på om jag inte skulle göra en sats. Men det har så klart inte blivit av. Och varför skulle jag göra det när brorsan och flickvännen, bara dagar senare, ställer ett fat med nämnda italienska sötsak rakt framför näsan på mig?
Chokladtårtan med saffranstryffel som mor lagat för mången gång i ordningen tolkade jag som ett tecken på att det var helt rätt att jag inte fick med mig mina macarons från Malmököket. Två gånger choklad-saffrans-efterrätt hade bara blivit för mycket.
Och så här är det hela tiden. Har jag en idé om att kanske ta med mig en burk tångkaviar till Svartåhemmet men missar det på grund av dålig framförhållning så är det klart som tusan att morsan redan inhandlat både en röd och en svart sådan.

Det sketna halvätna granatäpplet som jag ändå hade mod att överlämna till min mor kom dock mycket väl till pass den här gången. Jag skulle vilja påstå att det tillsammans med skivor av apelsin samt valnötter var det perfekt tillbehöret till den mycket söta choklad och saffranstårtan.

Jag skulle mer än gärna bjuda på receptet till både tårtan och panforten men jag vill inte orsaka mer lidande hos er läsare än det ni själva hunnit åsamka er under julhelgen. Förmodligen räcker det med att jag säger choklad, grädde, smör och saffran för att ni ska börja vrida er i magsmärtor och utstöta frånstötande ljud.

Istället påminner jag om och ber er begrunda den här gamla visan tills blodsockret stabiliserat sig och snapsen svettats ut. Så hörs vi om ett par dagar igen när det är dax för mig att bjuda på årets (för att inte säga århundradets!) tårta.

Grönsaksätarvisan

Den som jämt har kött till mat
och skinkor hela dagen,
han blir så däst och trött och lat
och väldigt tjock om magen.
Men
den som äter palsternackor
han går inte av för hackor,
morot, selleri och dill
är inte heller illa.
Han blir så lagom mätt i magen,
glad och munter hela dagen,
får sån spänst i bena att han
inte kan stå stilla.

Den som bara vill ha kött
och äter sina vänner,
han blir så däst och lat och trött
och får så fula tänder.
Men
den som äter palsternackor
han går inte av för hackor,
det finns kraft i morotssaft
för den som håller stilen
han blir så snäll mot dem han känner,
han får så många goda vänner
och får väldigt fina tänder,
liksom krokodilen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar