5 april 2011

Ofrivillig gäst på hotell Roma

Jag kan ändå gilla hur naiv jag är ibland. När vi resenärer igår fick reda på att vårt flyg till Ponta Delgada inte skulle lyfta på grund av dimma på Azorerna blev jag inte helt förtvivlad som de andra på flygplatsen. Nej, snarare blev jag lite pirrig och glad för att flygbolaget skulle köra oss till ett hotell i Lissabon där vi skulle få middag och frukost. Jag såg genast framför mig hyr jag satt och bläddrade i en meny på något tjusigt ställe och bad dem att laga något riktigt smaskigt. Och frukosten, den vågar jag inte ens beskrivs hur den såg ut i min fantasivärld, då skulle jag låta naiv på gränsen till korkad.
Men när den första rätten av tre dök upp i matsalen igår började jag så smått ångra min sprallighet för att vid den tredje rättens intåg absolut önska mig bort till ett dimmigt Azorerna. Den första rätten var en vit sparrissoppa som måste varit gjord på pulver. Den gav mig dåliga minnen och kväljningar. Sedan fick jag, so snällt bett om vegetariskt, in en tallrik med dåligt kokt ris, överkokt potatis, vita sönderfallande konserverad sparrisar, vattensprängd broccoli samt en hög med strimlad kokt zucchini och morot. Voila!
Hur kan grönsaksdiskarna i affärerna vara så överfulla med läckerheter och restaurangerna så komplett värdelösa på att tillreda dem?!
Jag vet det är ingen nyhet, men jag slutar inte att förvånas.
Som tur var så smakade vinet utmärkt och jag fick stänka olivolja och salt på grönsakerna. Och då gick i alla fall det färgglada ner.
Till efterrätt var det pudding, en söt dallrig sak i stil med flan. Äggstinn och läbbig är en passande beskrivning.
Men nu är det morgon och jag har en positiv inställning så jag ska strax våga mig ner till restaurangen och slås med häpnad över deras magnifika frukost, jorå. Sen hoppas jag att flyget lyfter klockan ett som planerar.
På återhörande.

3 april 2011

Vykort från Portugal

Jag har flytt fältet för en liten tid o begett mig till södra Europa. Det är min andra morgon i Lissabon och jag väntar i skrivande stund på en kopp kaffe på hotellet. Kaffe är något de kan här i Portugal och billigt är det också. Tyvärr kan jag dock se att nespresson vunnit mark på många små barer, kan det vara på grund att George Clooney är deras ansikte här? Han sitter på reklampelarna o suger till sig förbipasserande med sin förföriska blick.
På den här koppen kaffe ska jag ta mig till DeliDelux för att äta brunch, läsa bok och blicka ut över vattnet. Sedan väntar Expo-området från 1998 följt av några konstmuseum.
Imorgon tar jag flyget 130 mil rätt ut i atlanten till Azorerna.
På återhörande!

Anna von Limhamn bjuder till

I lördags kväll var det dax för att springa det tredje varvet på vår Stafettmiddag. Anna von Limhamn, Sara af Hässleholm, Emma von Motala och så jag Maja af Svartå. Pinnen (eller spaghettiståret som vi använder oss av) hade gått till Anna så det var i hennes våning vi samlades för att inmundiga en tre rätters med tillhörande dryck. Menyn var hemlig och alla mycket spända.
Jag förvånandes över hur lugn och piffad Anna var när hon öppnade dörren. Det bådade gått, för det gav ett mycket rutinerat intryck. Själv brukar jag halvt andfådd och med förklädet på bjuda in mina gäster till köket om jag har middag. Där får de sitta tysta och i bästa fall dricka ett glas vin, men något trevligt snack är dte inte tala om för jag äger ingen simultankapacitet att tala om. Men Anna var lugn som en filbunke och såg snarare ut som att det var hon som var bortbjuden.

Vi inledde med en soppa gjord på blomkål, mandel och en skvätt honung. Den var mixad men inte helt slät. Där var även lite kokt bulgur som gjorde den lite tuggigare. Ett vitt vin till detta, några frasiga smördegsstänger och en mycket tjusig dukning. Se själv på bilden hur snygga stängerna är till Berså-faten och de grå filtunderläggen. Mycket smakfullt. Och det var soppan likaså.
Sara stod för vinerna men jag får väl redan nu erkänna att den här kvällen blev inte som de tidigare stafettmiddagarna och det gjorde att jag inte kan redovisa fullständigt för dryckerna. Något hände efter huvudrätten. Luften gick ur oss, stämningen blev mycket lugn och allt urartade. Klackaskon (Emma) var första kvinna att kasta in handduken och ta sig hemmåt med den mycket goda ursäkten att hon sovit endast tre timmar natten innan. Hon var utslagen. Och jag och Sara vi hade inte heller mycket mer att ge än en stor ursäkt till Anna. Det hela kändes snopet. Vi som peppat så, och så snubblade vi på nåt sätt på mållinjen allihopa. Jag fick dåligt samvete gentemot Anna som gjort så fint men kunde ändå inte ta mig i kragen och rycka upp mig.




Men som jag sa var det inte förrän efter huvudrätten som energin försvann så man kan säga att peaken var vid det fantastiska falafelmålet. Det var så lusitgt för tidigare på dagen hade jag för första gången på jag-vet-inte-hur-länge känt ett riktigt sug efter en falafelrulle. Kanske var det solen som sken och fick mig att tänka på våren och att smälla i sig en rulle på någon uteservering. Eller så var det ett klassiskt bakfyllesug efter fettrik mat i kombination med allmän lättja. Jag bestämde mig för att ge mig själv en falafelrulle, att stilla mitt sug och sällan har jag varit så peppad på något. Men så blev det ett sånt antiklimax, den var inte god. Eller den var inte äcklig heller, långt ifrån, men den smakade ingenting. Trots både nystekta bullar och haloumi samt starksås och sesamsås. Och persilja. Men inget smakade något och jag blev så besviken.
Men så kommer jag hem till Anna och där dukar hon upp värsta bästa falafelmiddagen!
Det var så himla gott. Och jag riktigt frossade, det ska jag erkänna. Jag åt skämmigt många falafel och ja jag fick ont i magen efteråt. Och ja, det är möjligt att den där dippen som kom efter maten var ett helt vanligt paltkoma men ovanligt i den bemärkelsen att det varade till lunchtid dagen efter.

Anna friterade falafelbullarna à la minute och stekte haloumi gyllene i pannan. Hon hade gjort en taboule och tre olika såser. Det fanns även svarta oliver och ärtskott. Det var riktigt fint och jag blev övertygad om att falafel kan vara bjudmat och inte bara bakfyllebukfylla.



Smaken på falafeln var utsökt (spiskummin, lite chili och persilja), likaså konsistensen. De var krispiga uatnpå och alldeles mjuka, släta och på ett sätt saftiga inuti. De man får i kiosk är oftast fatsare i konsistensen och smeten grövre. De här bullarna var mer som om man friterat en riktigt god och slät homus.
Receptet Anna följde är detta.

Falafel
  • 1 burk kikärter, 400 g
  • 1 st gul lök
  • 1 st pressad vitlöksklyfta
  • 1 tsk mald spiskummin
  • 0.5 tsk salt
  • 0.5 dl hackad bladpersilja
  • 2 krm harissa eller sambal oelek
  • 2 msk majsstärkelse
  • olja till fritering

1. Skölj kikärterna och låt dem rinna av. Skala och hacka löken.
2. Mixa kikärter, lök, vitlök, spiskummin, salt, persilja, harissa, majsstärkelse och 1 msk smör-&rapsolja.
3. Forma smeten till små ovala, platta bullar och fritera dem. 

Receptmakare: Pelle Johansson

Det här med fritering är ju kanske inget man ger sig på utan att vara lite påläst innan och då finns där en bra frityrskola på Taffel där Margit Richert är superkompetent professor. Del ett kan läsas här
och del två heter kan läsas här. Skiter man fullständigt i fritering kan man ändå läsa de två styckena för Margit Richert skriver så väldigt bra och roligt. Jag som aldirg varit särskilt intresserad av fritering har efter falafelmiddagen och Frityrskolan nu fått upp ögonen ordentligt för denna fettstinna tillagningsmetod.






Efter huvudrätten var det i vanlig ordning dax för efterrätten. Där hade Anna varit mycket klok och satsat på något kallt, fruktigt och fräscht. En papyaparfait närmare bestämt. Och ibland får man ändå säga att det är tanken som räknas, för den var god. Och parfaiten såg så fin och lockande ut i sin skål, ja ni ser ju själva på bilden men jag måste ändå vara ärlig och säga att skenet bedrog.
Det måste varit något fel med receptet för den var långt ifrån detta utlovade Parfait (perfekt på franska) och Anna hade följt receptet det till punkt och pricka så henne kan man inte skylla något på. Parfait var hård, isig och lite smaklös (Anna du tar väl inte illa upp av mina ord?). Hon visade oss kokboken och ärligt talat så såg boken riktigt illa ut (en naken karl med könet dolt av en ananas prydde omslaget). Nåväl. Ibland går det lite snett och sne blev jag på den där sprätten till kokboksförfattare och som tur är har jag glömt bort namnet på honom.
Min snabba lekmanna-analys säger att papaya är en alltför vattnig frukt att göra parfait på och jag tycker att mängden grädde i receptet var väl snål. Men så var det ju en kokbok för män som vill ha rutor på magen och ananas för könet...och då är väl alla gräddmått över 1 deciliter oanständiga.
Men Sara hade köpt ett mycket gott dessertvin som jag inte minns namnet på så det sippade vi på. Plus att Klackaskon hade med sig en påse utsökta supersöta kolor från Gottelisa så det gick verkligen ingen nöd på oss.
Och någonstans där, utslagna i en varsin fåtölj, slutade den kvällen.

Tack Anna för en finfin middag och återigen ursäkta för den dalande stämningen. Men vi tar igen det nästan gång då det blir slutspurt hos Sara af Hässleholm i Rörsjöstaden.