4 augusti 2011

Mat-på-hög blir Smörrebröd

När en rätt blir två, det gillar jag.
När en Klackasko äter spontantmiddag med mig på min dagbädd och säger att hon gillar grönsaker fast hon egentligen mest gillar kött.
Och rester, det gillar jag också, speciellt dagar när man har viktigare saker för sig än att laga mat men ändå vill hålla fanan högt och inte fördärva sig med någon sunkig snabbmat.

Igår bjöd jag alltså hem Klackskon på en bit mat, lite öl och dagbäddshäng och det här med middag var inte planerat så jag fick helt enkelt skapa något utifrån det som fanns i min kyl. Och det blev - inte helt överraskande - en Mat-på-hög-rätt. Ska jag försöka precisera vad den här mathögen hade för tema så blir det svenska smaker.
En bunt fina knippmorötter snittades och bakades i ugnen med rapsolja, dillfrö och salt. Samtidigt bakades även stora zucchiniskivor. I kylen fanns ett stort kålhuvud och det fick fungera som någon sorts bas. Jag fräste grovt hackad kål på medelvärme i lite rapsolja och smör med bara salt och så slängde jag ner skivor av syrligt äpple och några russin mot slutet. Och i frysen fanns det kokade små vita bönor och de blev till en fin kräm tillsammans med rapsolja, lite citronsaft, smörstekt rosmarin och vitlök samt en bit riven vällagrad sveciaost. Dagen innan hade jag - till ett tidigare dagbäddshäng med Martin - torrostat hasselnötter och en de toppade hela högen.
Ja, det blev gott tycker jag och Klackaskon, denna hamburger-honey, höll god min och gav beröm och åt upp nästan allting. Så jag tycker att den här rätten har sin plats här på bloggen.
Och idag byggde jag ett smörrebröd av resterna där jag bytte den frästa kålen mot ett helt kålblad och lade till ett stekt ägg. Klart på nolltid och mättande och gott. Precis perfekt till ett avsnitt av In treamtment i röksoffan.
Inte dåligt vad man kan trolla fram ur sin kyl om man lägger manken till.


När rester från en mathög blir ett fint smörrebröd.


En hög med svenska smaker
  • morötter
  • zucchini
  • dillfrö
  • rapsolja
  • små vita bönor
  • citronsaft
  • vitlök
  • färsk rosmarin
  • svecia eller annan vällagrad ost
  • smör
  • salt & nymalen peppar
  • vitkål
  • äpple, syrligt & fast
  • russin
  • saltrostade hasselnötter
Skär morötterna i stavar och lägg på plåt, veva runt med dillfrö, rapsolja och salt. Skiva zucchini i tjocka skivor och behandla den på samma sätt. Salta. Baka allt i ugn på 200 grader. 
Smält smör och stek färsk rosmarin och hela vitlöksklyftor tills det är gyllene. 
Mixa bönor, rapsolja, citronsaft, stekt vitlök och riven svecia. Tillsätt ev en skvätt vatten. Smaka av med salt och peppar och rör sist ner den smörstekta rosmarinen. 
Hacka vitkål grovt och fräs den sakt i upphettad rapsolja och resterna av rosmarinsmöret. När den fått lite färg och mjuknat slänger du ner skivor av äpple och lite russin. 
Grunda en tallrik med kål, på med morötter och zucchini och så en stor klick bönkräm. Strö över hasselnötter och ev lite mer smulad ost. Salt och nymalen svartpeppar. 

Smaklig spis!

Receptmakare: Maja Atterstig

2 augusti 2011

Tillbaka till det soliga köket

Var sak har sin tid brukar man ju säga. Och var dag har sin rätt säger jag. Eller kanske rentav varje tillfälle har sin rätt. En soppa som ena dagen och stunden passade alldeles utmärkt och smakade fint kan kännas lite trist och tråkig eller bara helt fel en annan dag och kanske - nu spånar jag bara lite - kan det här att hitta rätt rätt till rätt tillfälle vara som att kliva upp ett steg på stegen mot det gastronomiska himmelriket.

I söndags sken solen och jag och Moa G cyklade till kallbadhuset och nakensolade och badade och såg - i mitt tycke - rakt in i alltför många underliv (även om jag uppskattar att få traska runt utan kläder och förstår att andra också njuter av det så kan jag ändå tycka att det får finnas gränser för fläkandet på offentliga platser). Man blev inte särskilt hungrig. Bara sugen på banankaka och kaffe.
Men sen, på vägen hem, då kändes det att magen var tom och kroppen i behov av ny energipåfyllning. Och som så ofta när man varit ute på äventyr så är det som om hungern smyger sig på utan att man märker det för att plötsligt lägga in en stöt och så är man sådär hjälplöst hungrig och måste ha mat NU!
Och det är sådana tillfällen som man hastigt slänger ihop en rätt som denna. Om man är två tar den nog inte mer än 15 minuter att laga och håller man på att förgås under tiden får man småäta lite vid pannorna.

Moa G och jag lagade mat i det soliga köket i O:et i Ordet där vi kommit att husera under helgen. De har en balkong där i O:et och en stor hemmasnickrad blomlåda med de finaste körsbärstomatsplantorna, basilika, mynta och lite annat örteri och där slog vi oss ner för att äta vår Grönsakshyllningspasta som rätten kommit att heta. Från balkongen har man utsikt över polishusets fylleceller och den är stor nog för säkert fyra personer men en Royal Albatross med vingarna utfällda hade aldrig fått plats.
Tack O:et i Ordet för lån av rum och kök.


Vi provade Garants fetaost och den var mjuk, krämig och smakade mer
fårmjölk än de flesta andra. God, syrlig och billigare. 


Eftermiddagssol i O:et i Ordets kök.


En klassisk Mat-på-hög-rätt.


Moa G slickar rent tallriken och det gör mig rörd. 


Grönsakshyllningspasta
  • fetaost
  • småtomater
  • vaxbönor
  • broccoli
  • zucchini
  • vitlök
  • citronskal
  • basilika, färsk
  • mynta, färsk
  • olivolja
  • smör
  • salt & nymalen svartpeppar
  • pasta
Dela broccolin i mindre buketter. Koka upp vatten med salt i en stor kastrull och lägg i vaxbönorna. Sätt en sil över kastrullen och lägg i broccolibuketterna och täck med ett lock, på så vis får du en smidig ångkokning samtidigt som vaxbönorna kokas och du kan lätt ta bort broccolin när den är klar.
Finhacka vitlök. Skiva eller tärna zucchini. När bönorna och broccolin är klar och du lagt i pastan i kokande vatten hettar du upp en djup stekpanna med olivolja och fräser zucchinin. Tillsätt sedan vitlöken en klicka smör, vaxbönor och broccoli och fräs ett tag till. Salta och peppra och ha eventuellt på lite chiliflagor. Mot slutet rör du runt rivet citronskal och hackade örter samt halverade små fina tomater.
Smaka av.
Lägg upp pastan i djupa tallrikar, ös över grönsakerna, smula på fetaost och strössla över en näve rostade pumpafrön.

Smaklig spis!

Receptmakare: Maja Atterstig

31 juli 2011

Kantarellpasta från Lotorp

Vi kör på motorvägen, det regnar, vi lyssnar på radio tror jag. Klockan är kanske elva på kvällen och Anna är trött efter att ha varit uppe natten innan och fotograferat för ett reportage på Jakobs Loge. Jag pratar på, berättar om mina dagar i Svartå och om när jag var liten tjej och följde med min kompis Tina och hennes mamma för att lyssna men framförallt titta på Arvingarna - ja dansbandet - på just Jakobs Loge. Jag var kär i Casper och Tina i Lasse-man och jag vet inte hur gamla vi var men jag minns de fyra bandmedlemmarnas satinskjortor. Caspers var orange och hans hår alldeles blont och efteråt fick man köa för att få en autograf och var man modig så frågade man om man kunde få fotografera sig själv med sin favorit och vi var modiga just den kvällen och några veckor senare när filmen var framkallad kunde jag stolt visa upp ett fotografi där Casper har sin arm runt mig och jag rodnar som en mogen persika. Man kan väl säga att vi var ihop efter det - Casper och jag.

Anna och jag är på väg hem till hennes tillfällliga boning Lotorp strax utanför Nora. Jag vet inte var vi är trots att det är nära mina hemtrakter. Anna svänger av den stora vägen och in på en smal grusväg, helljusen är på, vindrutetorkarna sveper bort vätan med jämna mellanrum och framför oss ligger dimsjok. Anna saktar in och ber mig ta nyckelknippan, gå ut ur bilen och låsa upp bommen som bara hon och jaktlaget har tillåtelse att passera.
Lotorp är rödmålat och framför stugan står en gigantisk ek. Det ligger på en höjd och från trappan till ytterdörren ser man ner över skogen och ängarna men inte nu, nu ser man inte längre än till eken och utedasset. Trots att jag bara ser en femtedel av allt pågrund av mörkret så förstår jag varför Anna inte vill åka härifrån och tillbaka till staden.
Vi dricker vin och äter getost i det stora köket i glödlampans sken. Smakar på hallonmarmeladen jag kokat dagen innan. Getost och hallonmarmelad gifter sig inte men det har ingen betydelse just nu.
Det är kallt och lite fuktigt i torpet och jag får sova under dubbla filtar och med sockorna på. Vi pratar om kärlek tills vi somnar mitt i en mening och dagen efter vaknar jag av ett starkt rött ljus som lyser upp hela rummet. Tyst tassar jag upp och ut till utedasset och läser på fågelplanschen om kråkorna och att "många par flyttar till Danmark på hösten".
Nu ser jag omgivningarna klart, ser gärdesgården som avgränsar en del av grästmattan mot skogen. Jag ser svartavinbärsbuskarna och hallonsnåren, dagliljorna och svalboet. I det fuktiga gräset ligger Annas kvarglömda sandaler och inne i torpet ligger hon och sover. När frukosten dukat sig själv och klockan är förmiddag väcker jag Anna och vi sitter därute vid det lilla runda bordet och dricker två kannor kaffe och pratar om molnen - hur de skiljer sig åt här uppe i Bergslagen mot de i Malmö längs kusten. Anna har på sig ett randigt nattlinne och lite morgonsuddig blick och hon passar så bra där hon är med skogen som fond och jag tänker och säger att jag vill aldrig åka härifrån, jag vill inte tillbaka till staden.
Vi ger oss ut i skogen, på jakt efter svamp och hallon och barr och en tid som stannat. Vi hittar det vi söker och så går vi där, planlöst, i vår tidlöshet och pratar om förändring och rädsla och arbete och en stad som plötsligt känns helt främmande.
Under elledningarna, bland lågt sly och döda kvistar hittar vi hallonbuskar och solen den skiner och jag tar av mig min tröja, tar en bild av Anna och så stelnar hon till litegrann, riktar blicken uppåt och säger "Lyssna, hör du?" och jag lyssnar och hör vinden i träden och insekter som surrar och elledningarna som sprakar.
Ett dygn senare, när jag står mitt i Malmö och svär över svårigheterna att ta sig över korsningen Amiralsgatan/Föreningsgatan i lunchrusning, kommer den här scenen slå ner som en blixt i mitt huvud och påminna mig om att det finns en väg ut, det finns något annat, en annan värld- nej inte bara en utan tusenmiljoner andra världar - samtidigt som den här och valet är alltid mitt. Men även om valet är mitt och jag är en handlingskraftig person så känner jag mig ändå lamslagen när jag tänker på hur långt jag befinner mig ifrån den verklighet som jag vill vara i. Men det där är sen och senare och där i skogen finns inga bilar och stress. Där finns en sol som går upp och senare ner och följer man dess rörelse på himlen så inbillar jag mig att allt blir lite enklare.

Efter skog och bad och så mycket hallon att vi storknar kommer vi tillbaka till torpet och har hunger som vargar och lagar en pastarätt på svampen vi plockat och det som finns att tillgå i skafferiet och kanske är det sommarens godaste lunch.
(Och har du inget torp och ingen trappa att äta kantarellpastan på så kan du slå i en skvätt vitt vin och låta det puttra in i svampen innan du har i grädden och kanske kommer du lite lite närmare den känslan som vi hade där och då i solen framför eken.)

PS. Vill man så kan man se på fler bilder och läsa ännu mer om det som var och är och spelar roll här på min andra blogg, den där mest bara bilder publiceras. DS

Utan kniv och borste i skogen blir det ett tufft rensningsarbete hemma. 


Kör man inte bil får man dricka ett glas vin till lunchen.


Anna och dödshungern.


Utsikten över jätte-eken från trappan.


Kantarellpasta
  • kantareller, det vi hittade
  • 1 gul lök
  • 1 vitlöksklyfta
  • 25 g smör
  • 1,5 dl vispgrädde
  • 1 - 1,5 dl vatten
  • 1 skvätt balsamvinäger
  • färsk basilika
  • salt & nymalen svartpeppar
  • pasta
Putsa och pilla svampen ren och skär i mindre bitar. Finhacka löken och vitlöken. Hetta upp en djup stekpanna och fräs ur det mesta vattnet ur svampen innan du lägger i smöret och löken och låter allt bli fint gyllene. Salta och peppra och på en med en skvätt vinäger. Slå i grädde och buljong och låt det puttra ett tag och passa på att hålla näsan i ångorna för så mycket godare dofter än de som stiger upp ur stekpannan just nu kommer du inte känna. När du smakat av såsen och kokat pastan och känner dig nästan nöjd hackar du lite örter och ropar på din vän att tvätta händerna och ta fram tallrikarna och så äter ni. Kanske har din vän - om det är en riktigt bra vän - en bit parmesanost i fickan som ni river över såsen och varandra. Och så äter ni, äter och tittar på varandra och ni behöver inte prata med för ord är överflödiga just nu. Har man kantareller behöver man ingen konversation.

Smaklig spis!