8 september 2011

Smörig salvia & fikonsymfoni

Salvia Burro. Hur många gånger jag har jag skrivit om det nu? Ja, jag vet det börjar bli tjatigt men jag tänker fortsätta tjata tills någon berättar om sin smöriga salviaupplevelse i kommentarsfältet. Så de så. Tills dess fortsätter terrorn, men med små justeringar.
Parmesanost verkar vara omöjligt att få tag på här på ön. Grana padano är nog det närmaste jag kan komma men den osten var inte där jag var när den här rätten skulle tillagas så jag fick ersätta parmesanen med färska fikon. Logiskt va?
Gott blev det. Och hade jag haft en riktigt fin Parmigiano Reggiano tillhands hade tungan slagit volter. Så jag rekommenderar att uppdatera denna gamla trotjänare Salvia Burro med ett färskt fikon puffat med några droppar balsamvinäger. Sötma. Syra.
Och titta på himlen. Så vacker blir den när man steker i ordentliga mängder smör!


Istället för att variera mitt middagssällskap så varierar jag min middagsplats. 


Salva, manteiga e figos com penne
1 port.
  • 100 g pasta eller gnocchi
  • 15 - 20 salviablad
  • 25- 50 g smör
  • 1 -2 färska fikon
  • salt
  • nymalen svartpeppar
  • 1 skvätt balsamvinäger
  • rostade skalade mandlar
Klipp så många salviablad du tror ni vill äta. Smält smöret i en panna tills det bubblar, lägg i salvian och låt de fräsas tills de är krispiga. Ställ pannan åt sidan och plocka upp bladen. Koka gnocchin eller pastan enligt anvisning på paketet. Blanda smör, pasta, salt och sjuka mängder nymalen svartpeppar. Servera i djupa tallrikar, lägg på salviabladen och riv över rikligt med parmesanost. Och toppa med klyftade färska fikon och en skvätt balsamvinäger. Och så mandlarna, hackade, rostade, skalade!
Rött vin, en lika röd himmel och lyckan kommer med detsamma.





7 september 2011

Bolos - småkakor i översättning

Den här växten som jag skulle gissa är anis eller fänkål som finns i trädgården har inte riktigt lämnat mitt sinne i fred. Jag vill så gärna använda den på något sätt men det var inte förrän idag som jag gjorde slag i saken. Jag kombinerade lusten att baka med viljan att experimentera med växten och resultatet blev - efter många om och men - ett gäng mördegskakor med mandel, citronskal och nämnda växt som från och med nu går under namnet lakritsfrö.
Vissa saker är lätta här i Caloura: leva, bada, vila, titta. Till exempel. Andra saker är svårare: baka, gå till byn utan att börja svettas, sitta ute i det kolsvarta på kvällen utan att vara lite spänd.
Jag har en gasspis med fem plattor och en stor ugn. Den fungerade alldeles utmärkt tills idag när det var dags att grädda mina kakor.
Jag har respekt för gasugnar. Verkligen. Och jag är mycket försiktig. Trots detta poffade det så hårt en gång att hårstråna på min högra arm blev svedda och hela min kropp sa "Gå aldrig i närheten av det där monstret igen!" Men man måste möta sina rädslor eller hur?! Så efter en stunds självterapi och vissa säkerhetsåtgärder gav jag mig på ugnen på nytt. Den skulle inte få komma emellan mig och mina kakor. Men jag fick kasta in handduken och inse att det vore dumdristigt att fortsätta bli arg och inte lyckas för att till sist kanske brinna upp. Så gärna ville jag inte baka. Faktiskt. 


Den nya köksbänken är av kakel och mycket rar i mitt tycke.


Så vad gör man?
Jo man tar sina två degar (jag gjorde en back-up-variant med kanel och hackad choklad också i fall lakritsfrökakorna inte skulle bli så goda som jag hoppats) och traskar upp till det engelska paret och hoppas att någon är hemma och att det där om att jag kunde be om hjälp om vadsomhelst inte bara var tomma ord. Faktum var att min plan ändå var att gå upp till dem sen - men med gräddade kakor såklart - för att lämna tillbaka en flaska solkräm som jag lånat.
John var hemma och öppnade villigt sitt kök för mig och mitt bakprojekt. Även de har gasugn så kakorna fick bara färg på undersidan.
Och inget ont utan att det för något gott med sig. Medan jag stod där på deras terass och blickade ut över Caloura och havet såg jag för första gången Santa Maria i horisonten. Det är Sao Miguels närmaste grannö. Och medan jag var förtjust över denna nya utsikt verkade John och Jane snarare nedslagna och sa att "Usually that means bad weather."
Dåligt väder eller ej. Jag är ju romantiker och all sån där kunskap får liksom ett gyllene sken för mig. När man kan sia om framtiden genom att titta på molnen, dimman, vinden, solen, träden, fåglarna och så vidare. Jag ska lära mig det under min vistelse här. 


Hjälp på väg. 


Nåväl. Tillbaka till kakorna. Inte nog med att jag fick se grannön, jag fick även med mig John och Jane hem för att hjälpa mig komma tillrätta med spisen (dock utan lyckat resultat) och jag blev erbjuden att sitta på deras terass och använda deras wifi när som helst. Bra utfall kan man säga. 

Jag har inget internet här och ingen receptbank i varken datorn eller huvudet så grunddegen till de här kakorna fick jag ta från en kokbok som jag tror heter typ "100 världskända efterrätter". Det gick väl ok. Någon våg hade jag inte heller. Och inget florsocker. Men vad tusan. Det blev ett nytt recept och kakorna supergoda. Speciellt de med citron och lakritsfrö. Jag rekommenderar er att ta halva mängden torkad anis (lätt mortlad) om ni mot förmodan inte hittar lakritsfrö i er trädgård. 


Färg är inget kakorna får i en gasugn precis. 


Småkakor med mandel och...
  • 200 g smör 
  • 100 g socker (florsocker eller vitt strö) 
  • 400 g vetemjöl 
  • 1 ägg 
  • ½ tsk salt 
  • + 1,5 dl fint hackad skållad mandel 

citron & lakritsfrö
  • rivet skal av ½ citron 
  • 1 msk färsk lakritsfrön 
  • hela skållade mandlar 
kanel & choklad
  • 1 msk malen kanel 
  • 75 g hackad mörk choklad 
Häll ut mjöler på bakbordet och gör en grop i mitten. Tärna smöret och lägg i gropen med resten av ingredienserna. Knåda ihop till en deg.
Dela degen i två och knåda in smaksättningarna i respektive deg.
Rulla en korv av chokladdegen och klä med platsfolie och låt den vila i kylen medan du gör citronkakorna.
Sätt ugnen på 190 grader. Rulla små kulor av citron degen och lägg på en bakplåtsklädd plåt. Tryck fast en mandel på degkulan. Grädda i cirka 7 minuter.
Skär skivor av chokladdegen och lägg på bakplåtsklädd plåt och grädda i cirka 7 minuter.
Låt kakorna svalna och bjud in dina grannar till fika!




Mördegskakor går finfint att frysa in och tinar snabbt så man kan ta fram dem allteftersom behovet uppstår och de känns färska.

Frukosten i det nya landet - inte dagens nyttigaste mål

Man får ta seden dit man kommer eller betala väldigt dyrt för att fortsätta med de vanor man skaffat sig hemma. Jag väljer att ta seden dit jag kommer och äta passionsfrukt istället för äpple. Ananas istället för frysta hallon. Sallad i stället för knäckebröd.
Frukosten är dagens bästa mål säger alltid min mormor och jag håller med henne. När jag vaknar på morgonen är jag alltid otroligt peppad på att få äta, oavsett om jag vet att det blir samma som jag åt dagen innan. Vad jag däremot inte gillar är att äta när jag inte är hungrig och det slipper jag här. För jag har ingen tid att passa så är jag inte hugrig när jag vaknar går jag bara ett varv runt huset, tar en springtur till hamnen och badar, klättrar på klipporna, eller läser en bok tills magen kurrar. 




Efter en vecka med frukostar till större delen bestående av frukt och grönsaker kan jag längta lite efter mörkt bröd. Något med tuggmotsånd. Typ knäcke. Jag är ju inte så mycket för ljust bröd men här har jag inget större val. Det som här heter Integral är inte mycket att skryta med. Men jag kommer hitta mina fibrer i sinom tid. Det är bara det att såna saker kostar så mycket här och mitt uppdrag är att leva billigt och enkelt (men storslaget och så mycket som möjligt).
Häromdagen hittade jag en liter havremjölk (Oatly i mitt hjärta) för 35 kronor och det finns inte ens på kartan att jag köper det. Men så slog det mig att jag kan dricka havremjölk istället för vin om jag vill lyxa någon dag. Eftersom vinet är billigt här.
Tjoho. 


En morgon i regn. Utsikt från min om-det-regnar-matplats. 


Tills den dagen är jag ändå mer än nöjd med att plocka fikon från trädgården och kanske lite druvor. Eller skära upp en ananas, passionsfrukt eller banan som odlats på ön. Sallad med olivolja, några grönsaker och lite rostat bröd. Jordnötssmör. Ett ägg. Kaffe.
Det står man ut med.
Brödet som jag köpte första dagen och till en början verkligen inte gillade smakade efter några försök riktigt bra och nu är det det första jag sätter tänderna i på morgonen. Jag vänjer mig kort sagt. Sedan jag fick reda på att Milho betyder Majs var det lite lättare att upskatta brödet och inte vara helt nojig för vad det var jag stoppade i mig. Jag acklimatiseras sakteligen till ett fruktigare och sötare liv.

 


5 september 2011

Trädgårdsexkursion

I det drisslande eftermiddagsregnet tog jag mig ut på en trädgårdsexkursion för att se vad det fanns för ätbart där. Det är en stor trädgård med många gömmor och den som letar skall finna och jag fann mer än vad jag kunnat hoppas på och även en del frågetecken. Bland annat finns det många stora träd som jag gissar burit frukt men som nu är helt tomma. De gör mig småtokig. Jag måste få reda på vad det kan vara för ett träd. Och barrträden som jag först trott var pinjetallar har inte några kottar som liknar de som omsluter dessa små lyxnötter.
Så vad kan man då stoppa i sig och sina grytor utan att behöva gå uppför den branta backen till den lokala mataffären?




Fikon. Gula och blåa fikon. Sötare än alla jag hittills ätit i mitt liv. De gula är mina favoriter än så länge och jag är rädd att om jag fortsätter proppa i mig dem i den här takten kommer jag tappa intresset om någon vecka. Skulle det bli så ska jag först se till att göra fikonpizza samt fikonpaj. Samt äta riktigt sur yoghurt med fikon, honung och valnötter.




Kvitten. Jag vet inte så mycket om kvitten för det växer inte i Sverige. Eller med lite ihärdighet kan man få dem att växa i Skåne men jag har aldrig träffat på något kvittenträd än så länge. Kvittenfrukten är ett gulgrönt ludet äpple som ser stenhårt ut. I Portugal stöter man ofta på något som heter membrillo. Det är en sorts fastare och helt slät marmelad som man skär skivor eller bitar av och äter till till exempel ost. På den fenomenala Möllans Ost i Malmö säljer de membrillo för den som är nyfiken på att prova. Jag har bara ätit det ett par gånger och minns knappt hur det smakar men ni kan ju gissa om jag kommer göra egen kvittenmarmelad under min vistelse här. 

 


Sharonfrukt. Tre träd hittade jag men bara ett som bar frukt och där fanns endast ett exemplar kvar på det. En stor och lite sprucken orange frukt som jag tog mig friheten att plocka av och in i min mun. Men jag måste säga att den var så söt att jag inte klarade mer än en liten liten bit. Den var sötare än socker och tänderna och tungan blev helt sträv. Sharon och jag är inte vänner i nuläget.

 


Vindruvor. Vinrankorna växer lite här och var: på sluttningen av lavasten, bakom grillen och bland fikonträden. Jag har smakat på de flesta nu och de är söta och goda. Druvorna är ganska små, skalet lite tjockare och smaken mycket god men väldigt annorlunda. Jag tänker russinmakeri och vindruvspaj (Gaby, Jens och Olof minns ni den goda vindruvspajen som vi åt på det där caféet med jättestora växthus på Österlen förra året?).




Salvia. Det är så fint att jag hittade en salviabuske när det var precis det jag önskade mig. En stor buske med fina ljusgröna ludna blad som kommer förgylla många middagar här i höst. Jag kan ju inte få nog av den smörstekta slavian med pasta och parmesanost. Oh vad jag gillar salvia. Bra är också att det portugisiska namnet Salva är mycket likt det svenska. 

  
Rosmarin. Ett miniträd med klargrön rosmarin växer i rabatten bredvid lavendelbuskarna. Jag provade den idag i min gryta med vita bönor och paprika.

Timjan. Inte viltväxande just här men ändå ett mycket fint och välsmakande knippe i en kruka på terassen.




Och så en ört som jag skulle gissa är anis. Jag har sett den på flera ställen i trädgården men också längs vägen upp till byn i någon av de övergivna gårdarna. Det är en hög växt som pryds av något som liknar en dillkrona högst upp. Den doftar sött och lakrits och jag ska se om den går att använda på något sätt snart.


Palsternackan på Azorerna del 1

Det här blir det första inlägget i en lång rad som jag skriver från en annan plats på jordklotet. Jag befinner mig långt borta från det som brukar vara mitt hem i ett hus som jag från och med nu kommer tala om som mitt hem. Ett hus med många rum varav ett är mitt sovrum, ett annat ett stort kök med bord i mitten, många fler meter upp till nocken än vad jag är van vid och en gigantisk gasspis. I huset finns två stora kylskåp och en gigantisk frys som luktar rutten fisk sedan någon lämnat ett blötdjur däri och farit iväg till stan varpå det blev strömavbrott och detta döda tinade upp och började göra sig påmint iform av stank. 
Öppnar man någon av de åtta dörrarna på nedervåningen som leder ut till trädgården så hör man vågorna slå mot lavaklipporna. Vattnet heter Atlanten och syns i princip från alla fönster i huset. Så även från balkongen som hör till mitt sovrum på ovanvåningen. Till och med i badrumsspegeln visar hon upp sitt blåa oändliga vatten. Atlanten är en hon.
Tittar man åt andra hållet, bort från havet, ser man berg. Gröna berg som ofta höljs i dimma eller moln och nedanför dem en by vid namn Água de Pau.
Min plats på jorden heter Caloura och mitt hus Quinta do Garajau. Det är ett vitt hus med gröna fönsterluckor närmast omgärdat av en stor trädgård prydd med hortensior, bouganvilla, tallar, fikonträd, kvittenträd, en och annan vinranka samt ett gäng träd och buskar som jag än så länge inte kan namnen på. I stora terakottakrukor växer pelargoner och kryddor som mynta och timjan.
Jag har varit här sedan 19.30 den 1 september och börjar så sakteliga förstå att det är här jag ska vara ett bra tag framöver. Den här utsikten, de här ljuden, vindarna, vågorna, fikonen, solen och saltvattnet. Allt det här som är ovant för mig kommer snart känns välbekant. 


Ja, så här ser den alltså ut, middagsutsikten. Jösses.


I Água de pau finns en mataffär, några kafeer, restauranger och en del klungor av unga och gamla män som hänger i gäng på torget. I matafärren jobbar Donna Maria. Donna Maria är den enda kassörskan förutom Rita ("Tackaaaar") på Coop vid Folkets Park i Malmö som jag kunnat namnet på. Donna Maria är bekant till Luisa som jag hyr huset av. Det är en mataffär där jag inte kan hitta allt jag vill ha och är van vid att kunna köpa. Men å andra sidan har den många saker som jag vill ha och inte kan köpa i vanliga fall hemma i Malmö. Sånt som regionalt odlad sötpotatis eller lika regional ost gjord på mjölk från kossor som betar på sisådär femhundra meters höjd.
Min första riktiga middag gjorde jag idag den 2 sep. Den improviserades fram av de varor som Luisa inhandlat till mig samt de varor jag köpt tidigare under dagen hos Donna Maria. Man hade kunnat göra något mer av den här rätten, självklart, men man hade inte kunnat byta ut platsen jag åt den på och fortfarande behålla känslan och smaken. Nix.
Medan jag lagade den här lilla rätten tänkte jag på en av de många gångerna som jag åt middag på den vegetariska restaurangen Rotas i Ponta Delgada i april. Det var en sojafärsfylld aubergine om jag inte minns fel och till den serverades bland annat sötpotatischips. Och det var just de här chipsen som gjorde sig påminda.
Hittills har jag ätit sötpotatis i tre former som är värda att prova: friterade som chips, kokt och mixad i soppa samt klyftad och bakad i ugnen. Hur man än gör den så är salt en viktig ingrediens och rivet citronskal eller annan citrusfrukt något som lyfter potatisen till nya höjder.
Såhär kommer det första receptet från ön mitt i Atlanten. En enkel grej. 


Bakad sötpotatis & morot med färskoströra
  • sötpotatis 
  • morot 
  • vitlök 
  • färskost 
  • färsk timjan 
  • rivet citronskal 
  • olivolja 
  • salt och nymalen svartpeppar 
  • sallad + vinägrett 
Värm ugnen till 225 grader. Skala och klyfta morötter och sötpotatis och lägg i en ugnssäker form. Krossa några vitlöksklyftor och vänd ner dem med en ordentlig skvätt olivolja bland rotfrukterna. Salta rejält. Baka i ugnen tills de är genommjuka. Finriv citronskal och strö över dem.
Blanda färskostmed timjan och lite svartpeppar. Servera den till de bakade grönsakerna och en sallad.
Smaklig spis!