7 oktober 2011

Problemlösarpasta - när maten hjälper på traven


Jag kände en viss oro, var rädd att min middagsgäst skulle komma med åskmoln och ett dåligt humör. Att vi skulle missförstå varandra och göra fula märken i det som varit fint. Så jag funderade jag på vad jag skulle laga till oss att äta, om maten kunde påverka den här kvällen i en positiv riktning. Jag tänkte att det måste vara något värmande, något som öppnar dörrar, är välkomnande och vänligt. Inget kryddigt, inget uppseendeväckande. Inget stylat eller snofsigt eller speciellt. 
Jag ville bjuda på en middag som var snäll mot oss båda och fick oss att slappna av. Eller egentligen är det fel att kalla det "bjuda på middag" för redan där blir det lite uppstyrt och speciellt. Jag ville nog att det skulle verka som om vi lagat maten tillsammans.
Och det är roligt att tänka på mat på det sättet, för visst har det ett stort inflytande över stämningen och konversationen och det gäller att pricka rätt. Det fungerar på samma sätt som klädsel. Rätt klädsel vid rätt tillfälle kan göra underverk. Fel klädsel skapa distans och bygga murar mellan människor. 
Och eftersom jag hade för avsikt att lösa problem och skapa en bra samtalsmiljö så tänkte jag att det måste bli något opretentiöst. Pasta är alltid bra. Det kan vara bilden av den stora italienska morsan som står där och rör i en jättegryta av värme, kärlek och gemenskap. Superklyshigt jag vet. Så pasta fick det bli (även om jag i det här fallet inte vill ha något med en trygg mammafamn att göra) och en sås som sprider mycket dofter. 
Att servera maten på bordet ur kastruller eller skålar istället för att lägga upp en portion på tallriken (som jag annars har för vana att göra) är ett annat bra trick. Det är välkomnande, känns familjärt och mer som vardag. Och det doftar gott och blir mer avslappnat om man har något att pilla med och själv får bestämma hur mycket man vill ha och man kan "be att få såsen eller salladen eller whatever". 

Min vän kom inte med åskmoln eller dåligt humör. Han kom med hunger och ett öppet sinne och tillsammans åt vi den här pastarätten och pratade om det som behövdes pratas om och vi värmdes av maten och varandra och allt blev bra och vi levde lycklig i alla våra dagar. 
Tänk vad lite mat kan göra stor skillnad.
Fantastiskt!

Det hade varit fint att ta del av er bästa problemlösarmat. Berätta för mig. Och gillar ni inte morötter eller grädde eller så men har stora problem att lösa bistår jag gärna med andra recept som eventuellt kan hjälpa på traven.  

Värmande problemlösarpasta
5-6 port.
  • 2 stora morötter
  • 1 gul lök
  • 2 vitlöksklyftor
  • 1/2 zucchini
  • 1/2 aubergine
  • broccolibuketter
  • 1 jättetomat
  • 3 msk tomatpuré
  • 1/2 buljongtärning
  • 1,5 dl grädde
  • 1 dl vatten
  • olivolja
  • stora mängder färska örter
  • russin
  • en skvätt vinäger
  • en knivsudd piripiri 
  • salt
  • nymalen svartpeppar
  • pasta, färskost, rostade nötter och lite oliver till servering
Tärna zucchinin och auberginen och stek gyllene i olivolja och lite salt. Ta upp ur pannan. Hacka löken och vitlöken och riv morötterna grovt. Stek det i olivolja tills det mjuknat. Tillsätt en skvätt vatten, tomatpuré, hackad tomat, buljong, piripiri, vinäger. Rör runt och släng i broccolibuketterna. Låt puttra tills allt är mjukt. Slå på grädden och lägg i auberginen och zucchinin. Hacka en stor mängd färska örter (t ex basilika, persilja, timjan, oregano eller vad du nu vill) och rör ned tillsammans med russinen. Smaka av med salt, peppar. När såsen är mjuk, välkomnande, lite söt och känns som något som kommer lösa alla problem är den färdig att serveras. 
Ät den med pasta, lite annat krafs och en positiv inställning så lovar jag att allt blir bra. 

Receptmakare: Fru Palsternacka

6 oktober 2011

Lunch på avcoadofarmen

Och så efter en period av någon sorts gastronomisk torrperiod vänder det plötsligt, det symboliska regnet öser ner och det som varit dött blommar upp igen. Jag ser mig omkring och upptäcker att jag befinner mig i en oas - en avocadofarm - och nej det är ingen hallucination, det är på riktigt. 
Det är söndag mitt i veckan och jag har blivit medlurad på utflykt till Ruis vänner i Rabo de Peixe efter en biltur i de dimmiga bergen. Vi stannar på vägen och inhandlar bröd, färskost, äpplen och en flaska vitt vin. 

Det kommer ett riktigt reportage från den här farmen inom kort här på bloggen men innan det så vill jag dela med mig av det som dukades upp där bordet och som sedan landade i våra magar. Rui hade lite försiktigt antytt att han alltid ätit otroligt gott när han hälsat på dessa fina vänner. Och efter den här måltiden kan jag verkligen förstå det. Och känna det.
För här handlar det inte om en välplanerad, påkostad måltid, ett välskrivet recept eller tillfällig tur i köket. Nej, nej, nej. I det här köket lagas det mat på ett annat sätt, det märks. Det tror jag mig kunna säga redan efter ett enda besök. 
Visserligen har Patricia och Fransisco lagat massa mat i sina dagar och har erfarenheter från resaturangvärlden, men det tänker jag inte på när jag sitter där och äter. Snarare är det enkelheten och det helt opretentiösa som gör starkast intryck. Det är mat, ingen uppvisning. Och det är fantastisk mat gjord på egenodlade grönsaker. Kryddad med örter från rabatten. Tillagad i en lagom kaotisk vrå som ser ut som en blandning mellan ett sjavigt pentry och ett funktionellt restaurangkök. 

Och när lunchen är avklarad, kaffet uppdrucket och vi slängt i oss en snabbt hopknåpad efterrätt känner jag bara att jag vill stanna där. Jag vill sitta under det där parasollet och äta avocado tills jag dåsar och då förflytta mig till hängmattan under eukalyptusträdet och ligga där och kika medan Patricia, Francisco och dottern Vitoria stökar runt på gården. Allt i något sorts ordnat kaos. 




Avocado tärnad i bitar dressad i olivolja, citronsaft, salt, 4-pepparblandning, och torkad oregano.

Färskost av komjölk, toppad med finhackad gräslök, torkad paprika och olivolja. 

Färsk ockra stekt i panna med en gnutta salt. Ingen olja. Ingenting. Bara lite salt. 

Egenodlad ostronskivling snabbt marinerad i olivolja, färsk citrontimjan och salt. Grillad ett par minuter enligt bilden nedan. 

Bröd. Te gjort på färskt citrongräs (enastående). Vitt vin. 




Ni kan ju gissa om det här besöket gjorde mig helt lycklig. Att få äta en måltid där huvudingredienserna är odlade bredvid middagsbordet. Att innan eller efter maten se hur träden, blommorna och växterna ser ut från vilka råvarorna kommer. Jag känner mig nästan löjlig när jag sitter här som en cityråtta och hyllar det enkla livet på landet och maler på om dessa tillbaka-till-naturen-tankar. Men va fan. Jag visste ju inte ens hur ett avocadoträd såg ut innan jag kom till den här farmen. 

Och lyckan i form av avocado fick jag med mig hem. Sju stora fina avocados av sorten Ettinger i olika mognadsstadier så att jag kan äta perfekt mogen avocado även nästa vecka. Och mango och citron och färskt citrongräs att göra te av fick jag också. Och en stor spaghettipumpa som kräver mycket omsorg och tålamod vid tillagning.
Ett tusen tack Patricia, Francisco, Victoria för er generositet och gästfrihet. Och Rui, tack för att du delar med dig av dina vänner.

Receptmakare: Patricia

4 oktober 2011

Pumpasoppa



Jag ger er en pumpasoppa utan historia men med fin krämighet och apelsinton. Fru Palsternacka är fortsatt satt ur balans av diverse anledningar och jag ska inte blanda in dem här, de är liksom ingen bra krydda i maten. För att beskriva situationen kan jag dra till med det gamla ordspråket "Ju fler kockar desto sämre soppa". Något jag annars helst sätter mig emot (så länge jag får sista ordet vid pannorna vill säga).

Det är höst även här och på hustaken ligger stora pumpor och solar sig. Jag har hört att man kan lagra pumpor i princip hur länge som helst. Killen jag köpte min butternutsquash av sa att den kunde hålla sig fin i ett år bara man undvek kontakt med fukt vilket i och för sig är snudd på omöjligt här i detta dimhöljda rike. Grönsaker med lång hållbarhet är av godo tänkte jag och slog till på tre stycken och de har hittills klarat sig fint i mitt kök trots att det både regnat in och varit allmänt rått inomhus. 




I söndags bjöd jag över grannen André på middag. Det var mycket länge sedan vi sågs och jag kände att jag behövde lite sällskap. En pumpasoppa till förrätt och salvia e burro till huvudrätt följt av ohälsosamma mängder choklad med hasselnötter. Vi byggde på våra fettreserver den kvällen kan jag säga, men det är säkert av godo.

På grund av att jag inte kunde få fyr i min ugn så fick jag fräsa pumpabitarna i smör i en gryta innan jag kokade dem med buljong men om ni har möjlighet så rekommenderar jag helt klart en ugnsbakning av pumpan innan det blir soppa. Smaken blir annorlunda åt det bättre hållet. Det blev mycket gott på det sättet jag gjorde också men om man vill maximera smaken så kör på ugnen.




Soppa på butternutsquash
3 - 4 port.
  • 1 butternutsquash 
  • 1 stor potatis 
  • 1 gul lök 
  • 1 vitlöksklyfta 
  • 1 bit färsk ingefära 
  • 1 liten apelsin, rivet skal 
  • 7 - 10 dl grönsaksbuljong 
  • 1,5 dl vitt vin 
  • 1 dl vispgrädde 
  • 1 knivsudd piripiri 
  • smör att steka i 
  • salt 
  • färsk basilika och gräslök 
  • rostade pumpakärnor 
Skala squashen, tärna den och stek i smör i stor gryta i 10 minuter, tills de mjuknat något och fått färg.
Skala potatisen och tärna den och gör likadant med löken och vitlöken. Ner med det i grytan tillsammans med pumpan och fräs tills löken blir transparent. Slå på vinet och buljongen. Låt småkoka i kanske 20 minuter (det beror på pumpabitarnas storlek). Rör ner riven ingefära och piripiri. Kör soppan slät med stavmixer och tillsätt grädden. Låt den koka upp och smaka av med finrivet apelsinskal och salt.
Servera i skålar med strimlade örter och rostade kärnor.

Receptmakare: Fru Palsternacka