14 oktober 2011

Äntligen Zucchinisoppa

Så många gånger jag tänkt på att göra en zucchinisoppa, så många gånger jag inte gjort denna zucchinisoppa och gjort något annat istället. Inte vet jag vad, men annat har det blivit.
Och så igår kväll slog jag till, trots att jag ätit soppa till lunch. Den ropade på mig, zucchinin, där den låg på sitt fat i kylskåpet. "Ta mig, ät mig. Våga inte ens titta inte åt broccolin. Det är mig du vill ha i din mun, i din mage. Ta mig och förvandla mig till soppa!"

Och så det här med att stoppa bröd i soppan, som bland annat italienarna gör. Gammalt, torrt vitt bröd som får blötas upp i buljong. Det är nytt för mig i praktiken men i tanken har även det funnits länge. Ja ända sedan jag för en månad sedan mycket målmedvetet smulade sönder det där förlorade vita brödet och lät det torka på en bricka. Här är i detta land av fukt är det lättare sagt än gjort att torka bröd kan jag lova. Men det gick till slut.

Många ingångar finns det till den här soppan. Och en annan, en tredje, är minnet av en soppa som min mor gjorde för flera år sedan. Jag var på besök i Svartå och hon hade kokat ihop en sån där soppa som inte verkar särskilt upphetsande när man tittar på ingredienslistan men som med mycket annat kan slå volter i munnen om den lagas med finess. Och det hade den gjorts minsann. Jag vill minnas att det var små vita bönor, vitkål, gul lök som kokats i buljong, timjan och en skvätt vitt vin. Till detta en hög parmesen och brödkrutonger och jag tyckte att den var så himla god. Åt flera portioner och tänkte på gasbildningen i magen men vad är en fis mot en andra omgång delikat soppa.

Och så har vi den klassiska franska löksoppan som gratineras i ugnen med en skiva bröd toppad med gruyereost. Hur gott är det inte!? Om den görs med omtanke och tålamod och rätt antal löksorter. Jag minns den vi gjorde som förrätt en nyårsafton med franskt tema. Att lök kan få en att dregla. Det har man svårt att tro när man står där vid köksbänken och hackar och gråter och hatar.




Receptet nedan är precis så som jag gjorde den och jag vill inte ändra något. Vill inte lägga till eller ta bort men jag ger er några förslag på variation om den inte passar er till hundra procent. 
1. Skippa vitkålen och kör bara på zucchini i större mängd. 
2. Byt ut vitkålen mot till exempel savoykål eller små vita bönor. 
3. Servera soppan med krutonger stekta i olivolja i stället för torrt bröd om du tycker det blir för slabbigt. 
4. Gratinera soppan på samma vis som fransk löksoppa med en skiva vitt bröd toppat med riven parmesanost. 


Finns världens godaste knäckebröd (Wilmas supertunna surdegsknäcke) i huset så vill jag ha det till varje måltid.
Tack återigen kära Anna.


Zucchinisoppa
3 port.
  • 1 zucchini 
  • 1 bit vitkål 
  • 1 gul lök 
  • 2 vitlöksklyftor 
  • torkad timjan 
  • färsk rosmarin 
  • torrt vitt bröd 
  • parmesanost eller anna hård smakrik 
  • smör 
  • olivolja 
  • (vitt vin) 
  • vitvinsvinäger 
  • 1 l grönsaksbuljong 
  • salt & nymalen svartpeppar 
Strimla löken och hacka vitlöken. Skivan kålen i strimlor och skär zucchinin i kvartar, drygt en halv centimeter tjocka. Fräs zucchinin i en tjockbottnad kastrull eller stekpanna i generöst med olivolja. När den börjar få lite färg slänger du ner löken och vitkålen och till sist vitlöken. Fräs allt glansigt. Tillsätt vin nu om du vill ha det. Och sedan grönsaksbuljong och torkad timjan. Låt koka cirka tio minuter, tills allt är mjukt och gott. Smaka av med salt och nymalen svartpeppar samt en skvätt vinäger.
Har du färsk rosmarin föreslår jag att du smälter en klick smör och friterar den däri. Se till att den inte bränns eller smöret svartnar. När du hällt upp soppan i skålar toppar du med bröd, finriven parmesanost, rosmarin och en slinga god olivolja. Låt den stå någon minut så den får svalna lite, brödet suga upp buljongen och osten smälta en aning över brödet.

Smaklig spis!

Receptmakare: Fru Palsternacka

12 oktober 2011

Post

Post.
Glädjen i att få post. Att få mat skickad till sig. Att en dag få ett sms av grannen som meddelar att jag har fått post adresserad till hans postbox. Och komma hem och fira denna högtidsstund med en kopp kaffe i förmiddagssolen och långsamt öppna paketen och breven. Att veta att det finns människor som är så rara och omtänksamma att de skickar knäckebröd tvärs över jordklotet med portokostnad så hög att jag de nästan kunnat köpa en flygbiljett hit istället. Kärlek är det jag känner. 
 

Så här ser det ut. Paketen har kommit fram. Julafton i oktober. 


Anna, fina arbetskamrat Anna, tusen tack för att du skickar mitt absoluta favoritknäckebröd till mig. Wilmas surdegsknäcke. Det är så vansinnigt gott och jag funderar på hur jag ska äta min första tugga redan nu. Vad som ska läggas på detta himmelska bröd. Bara ett lager smör så den syrliga tonen och knaprigheten verkligen kommer fram? Eller kanske lite skivad avocado från avocadofarmen som en hyllning till dig för jag vet att du älskar avocado. Avocado och tomat, en nypa salt.
Jag ska fundera under dagen, på det och på vad som ska skickas tillbaka till dig. En låda avocado hade varit finnemang, några färskostar och bakverk. Men jag måste tänka om. Det är torrvaror som gäller. 




Och Anne, min mor, som skickat mig post två gånger nu. Först ett paket med knäckebröd, finncrisp, choklad och hemmagjord fikonmarmelad. Jag blev så glad när jag öppnade det. Sedan fick jag dåligt samvete när tänkte på alla de fikon jag haft här i trädgården och den stora burk med fikonmarmelad som står i min kyl och så skickar du mig marmelad som du gjort "från de sista torkade julfikonen". Du skulle ju behålla den själv kära mor. Jag har ju massor här. Du ursäktade dig lite och sa att den blev mycket söt men idag smakade jag den för första gången och den var helt ljuvlig. Ljusår från den jag gjort här. Visst var den söt, men inte för söt, och så hade den en smak som påminner mig om syltade apelsinskal. Men jag tror inte det var det i. Det kunde också varit någon spritsort. Men jag tror inte det heller. På burken står det fikon/citron. Kan det vara så enkelt? 


Knäckebröd och böcker om döden. Vår matsmak är mer lika varandra än vår boksmak. 


Och idag fick jag ett brev av dig igen, du hade pressat och torkat blommor och klistrat på en bit kartong. Nu blir jag så rörd att jag gråter en skvätt och så tänker jag på att jag är lik dig, att pysslet är ärvt. Fina. Torkade blommor skickade du mig och ett brev där du berättar att du nu har biljetten och passet i din hand. Och nästa torsdag kommer du hit till min paradisö och hälsar på i sju dagar. Haha. Och vi som inte tillbringat mer än ett dygn tillsammans på tu man hand, bara du och jag, som jag kan minnas. Stämmer det verkligen? 




Vi ska ha äventyr tillsammans nu, det kan jag lova dig. Jag ska få dig att flytta din gränser så som jag flyttat mina. Vi ska bada i Atlanten tillsammans och i varma källor och besöka förtrollade trädgårdar. Och på morgonen ska jag göra frukost till oss som vi ska äta utomhus i höstsolen. Vi ska jämföra våra båda fikonmarmelader och komma fram till att båda är precis lika goda, fast på olika sätt. Och dricka vin under den stora stjärnhimlen här ute ska vi också. Bli lite snurriga men inte ramla ner för klipporna.


Ett leende är inte mycket i jämförelse men det visar ändå känslan ni ger mig. 


Pussar från en Palsternacka långtbortifrån.

11 oktober 2011

Couscous, rödbetor & avocado

Fredag kväll. Här skiljer de sig inte särskilt mycket från de övriga kvällarna. Datumen har jag för länge sedan glömt bort och jag försöker nog glömma bort veckodagarna också. Istället göra det som jag har lust med oavsett om det är en typisk tisdags eller söndagssyssla.
Men.
Alltid dessa Men.
Att ha sällskap till middagen en fredagkväll är ändå lite viktigare och mysigare än de andra vardagskvällarna, det är svårt att komma ifrån. Kanske kan det vara så att jag trots att jag försöker släppa den vanliga ordningen faktiskt vill hålla fast vid några rutiner. De som är de bästa.

Jag var förberedd på en ensamfredag den här gången. Och var glad över det. Jag hade en lös plan, att äta något snabbt hemma och sedan promenera bort till den lilla hamnen där det finns en bar som jag hört ska vara befolkad och rätt så livad på kvällarna. Jag såg mig själv sitta där med ett glas vin och lite kvällstobak försjunken i en bok i lampornas sken medan månen lös upp Atlanten och förvandlade den till flytande silver. En fin bild.
Faktum är att jag bara varit utanför min egendom endast en enda kväll sedan jag kom hit (förutom när jag varit i staden såklart). Jag har liksom inte haft lust eller tanke på att lämna det som finns här. Men den här dagen hade jag det. Jag tror det var för att jag kände mig som en turist, jag satt på min balkong efter superfin lavaklippshoppning och massa bad och drack en öl i solnedgången. Det kändes som om jag var på resa, på hotell, och om det är något jag gillar med resandet och nya platser så är det just de där ensamkvällarna med en bok och ett glas på någon bar.
Nåväl. 
 
Rui var plötsligt för trött för att jobba hela kvällen och natten instängd på ett kontor i staden så han pallrade sig ut hit. Och middag skulle jag ju ändå laga så jag blev bara glad över att få sällskap till maten. Det blev riktigt improviserat och tydligen så gott att denna Rui undslapp sig kommentaren att jag "could open a restaurant, a very special restaurant." Jag tyckte att det lät bra och vi bestämde att Restaurangen skulle heta A very special restaurant. Jag hör av mig om öppningsdatum, meny och läge.
Jag tvivlar på att just det vi åt denna kväll kommer finnas med på menyn men jag tänkte att jag delar med mig av receptet här. Det är typisk improviserad Palsternacks-mat. Ni vet hur den ser ut och smakar vid det här laget.


Utsikten från baren i hamnen en solig dag. 


För att råda bot på trötthet och äventyrslusta promenerade vi bort till hamnen efter middagen. Det tar ungefär 25 minuter. En fin tur. En ljummen bris, en måne som lös upp havet så som i min föreställning och en städad tillvaro på baren. Kaffe och choklad. Vi pratade om snö och Island och havet. Och jag fick förklarat varför just den här baren ger mig greklandsvibbar. Det är inte bara plastdraperiet i entrén, den vitputsade fasaden eller de gräsliga plaststolarna, det är också det faktum att den ligger så nära vattnet och det finns nästan inga barer eller restauranger som gör det här på ön. "This is not the Mediterranean sea, this is the Atlantic" som Rui förklarade det. Allt som ligger havsnära slukas förr eller senare av vågorna här ute. Men av någon anledning klarar sig den här baren. Ja, den såg likadan ut nu som innan stormen med de 14 meter höga vågorna. Hur det gått till har jag ingen aning om men jag vet att jag kommer bege mig dit fler kvällar den här hösten, med eller utan sällskap. Och att jag gillar tanken på att Atlanten förstör allt som kommer för nära. Det ger henne karaktär.
Atlanten / Medelhavet 5 - 0.






Den här salladen är bra för att den fungerar i stort sett året runt men har ändå en lite somrig känsla över sig. Sånt gillar jag. Jag struntar i måttangivelser för jag tycker att var och en ska känna sig fri att ha i precis så lite eller mycket av ingredienserna som den har lust till.

Couscous med rödbetsrött & avocadogrönt
  • couscous 
  • vatten 
  • gräslök el salladslök 
  • färsk mynta 
  • äpple, syrligt
  • russin el torkade aprikoser
  • rostade mandlar 
  • malen kanel 
  • gul lök 
  • rödbetor 
  • rödkål 
  • avocado 
  • piripiri 
  • citron el limesaft 
  • smör
  • olivolja
  • salt 
  • peppar 
Tillred couscousen enligt anvisningen på paketet (vatten+couscous+olivolja). Rör ordentligt i den med gaffel så den blir fluffig och fin (och lägg i en klick smör). Strimla gul eller röd lök och stek i smör med lite salt och lite socker. Hacka gräslök och mynta och tärna äpple och blanda med couscousen. Rör ned löken, mandlar, russin och en puff kanel. Smaka av med salt.
Skala och tärna rödbetorna och råstek dem på låg värme i olivolja. Tillsätt strimlad eller hackad rödkål mot slutet. Se till att de både ingredienserna behåller tuggmotstånd. Salt och peppra. Har du tid och lust kan du baka rödbetorna i ugnen istället elle koka dem hela men det är som sagt ett mer tidskrävande projekt.
Tärna avocado och blanda med olivolja, piripiri, salt, peppar och citronsaft.
Servera i skålar och bygg själv din rätt vid bordet.

Receptmakare: Fru Palsternacka


9 oktober 2011

Rapport från Avocadofarmen

Jag hade hört talas om honom, Senhor Cogumelo, mannen som säljer svampar till Restaurang Rotas och även är Ruis gamla barndomsvän. På morgonen hade jag berättat för Rui om mitt livs första möte med ett avocadoträd som jag haft dagen innan och när han hörde min entusiasm över detta sa han "Jag har en vän som har en avocadoskog, vi kan åka dit någon dag."
Att denna någon dag skulle visa sig vara samma dag var jag helt oförberedd på. Men ibland faller det sig liksom så. Att drömmar slår in. Innan man ens hunnit säga guacamole.

Det visade sig att denna vän var snäll och lite tokig och hade en superfin familj som han delade denna farm med och de bjöd oss på lunch och lät mig gå vilse efter bästa förmåga. Jag fick till och med fotografera ostört.
Att kalla det avocadofarm är egentligen inte rättvist för där växer en miljard grejer, både ätbara och inte, men det var avocadoträden tillsammans med mangoträden som gjorde starkast intryck på mig. Det var som att gå i en bokskog, om det verkligen hängt riktiga böcker från grenarna.
Jag är svag för frukter och mango och avocado i synnerhet så jag fick liksom nypa mig i armen då och då för att se att det hela var på riktigt och inte bara en våt dröm. Och jag mindes att jag en gång tänkt att jag skulle vara redo att dö om jag fick ligga (inte ligg-ligga bara ligga) under ett mangoträd. Men nu vill jag inte alls dö för jag känner mig mer levande än någonsin.
Haha. Det var en riktig utflykt, en av de bästa hittills.


För två år sedan flyttade Francisco, Patricia och Victoria till farmen i Rabo de Peixe från Ponta Delgada. Än så länge bor de i ett provisoriskt hus med kombinerad verkstad men planerna för livet på farmen är stora och många. 


I avocadoskogen växer även mangoträd. Ganska små och gröna mangos. På marken hittade vi en mogen frukt med rödaktigt skal. Om inte vi räddat den kunde den ha legat där och dött och mangodöd gör mig sorgsen. 


Ingången till köksträdgården där de odlar aubergine, ockra, paprika, sallad, rödbetor, lök, bönor och en massa annat.
Här och där citronträd. 


Ockra är som ni kanske ser på bilden släkt med Hibiskus.
Frukten är grön och avlång, paprikalik och mycket fet. 


Patricia grillar ostronskivling kryddad med citrontimjan i tunnan.
En ostronskivling saftigare än alla jag tidigare ätit.


Ockra från köksträdgården, avocado från avocadoskogen och färskost från affären. I kannan te bryggt
på en näve färskt citrongräs. Vansinnigt gott ljummet eller kallt. Under bordet hunden Chanel. 


Efter en tur på farmen frågar jag vilka grönsaker de handlar i affären och får svaret morötter, vitlök, lök, kål, äpplen.
Det är  ungefär de grejer som jag med lite tur skulle kunna tvinga upp ur jorden hemma i Sverige. 


En två år gammal tebuske. Om man tittar noga på de sötdoftande, vita
blommorna ser man att de är släkt med Kameliabusken.


Huset där svamparna bor. 


Hängmattan med bra utsikt över matplatsen, huset och delar av farmen. 


Och tittar man upp inser man att man ligger upphängd i ett eukalyptusträd. Då har man svårt att inte le.


Francisco pratar lika entusiastiskt om yams, tebuskar, bananträd som den
giftiga monstersvampen som poppat upp ur jorden.
Det är en djungelfarm, varm och fuktig.


Bananträden bär frukt endast en gång och huggs ner efter två år. Då tar
dotterplantan eller barnbarnsplantan som stått bredvid över stafettpinnen. 


Omplåstring av skada.


Bananerna plockar man från trädet när de är gröna sedan mognar de snabbt.
De azoriska bananerna är små och koncentrerade i sin smak.
Världsbäst vill jag påstå.


Spaghettipumpan vid namn Chila. En jätte som man kokar kompott av och sedan trollar till portugisiska bakverk.
Jag fick med mig en hem och lovar rapport när jag tagit mig an den. 


Francisco och Rui studerar resterna av svampodlingen. 


På avocadofarmen odlar de fyra olika sorters avocado. På bilden den som heter Ettinger.


Francisco och den hemmabyggda avocadohåven. 


Man ser på storleken när avocadon är mogen. Då håvar man ner dem och sedan behöver de
ligga ungefär en vecka för att mogna. 


Francisco och magsäcken full av mango och avocado.


Matplatsen. De stora gröna bladen på bergsväggen är spaghettipumpans.