19 oktober 2011

Sol, morgon, bröd


Bröd med smör, ost, dijonsenap, gurka, persilja. Yoghurt med mandlar, färska groselhos, kanel.
Grönt te från Gorreana.


En morgon att orda om.
Känslan av att det här sker på nåder från vädergudarna.

Klockan är halv elva nu och jag har precis kommit hem efter mitt första arbetspass. Jag steg upp klockan sju för att gå upp till byn och jobba med mitt projekt. Ville se byn i det tidiga morgonljuset och se var solen kommer ifrån, hur den rör sig upp över kullarna, för att kunna planera kommande bilder.
När jag gick ut på balkongen för att känna på temperaturen sken fortfarande månen och stjärnorna över mig men i takt med att jag gick upp för backarna till byn kom morgonljuset och målade allt i pastell. När jag väl var upp på punkten där jag planerat att ta en bild hade solen stigit upp så pass att den kastade gyllene ljus på kapellet på berget. Men detta är en parentes.


Ni har sett den förut. Jag ser den varje dag och blir aldrig mätt. Atlanten. Trädgården. 


Jag sitter alltså hemma och ute på min terass, solen gassar och det är den 19 oktober år 2011. Det arbetet som jag delvis är härför att utföra, mitt fotografiska projekt, är inne i en fas där jag själv kan styra över vilka tider jag ska arbeta. Vilket är helt strålande just nu för det innebär en dag som denna att jag jobbar ett par timmar på morgonen sedan går jag hem, äter frukost och går sedan ner till mina klippor för att snorkla, sola och läsa. Sedan när solen sjunker framåt fyra kliver jag upp till byn igen och fortsätter med mitt jobb där. Och det är det här jag menar sker på nåder från vädergudarna. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min tid här skulle vara så solig och fin. Innan jag åkte var jag inställd på regn, varmt väder, men regn och regn. För det är så det är här på Azorerna. Men då hade den lilla detaljen om att huset jag skulle hyra ligger i Caloura vilket är typ det soligaste stället på ön gått mig helt förbi. Här råder även så kallat mikroklimat.

Men ändå, tiden går och det är slutet av oktober och löven de faller även här och nätterna blir lite kallare. Och jag har svårt att tro att jag kommer äta frukost eller lunch utomhus i november. Den bilden går liksom inte att framkalla för mitt inre hur gärna jag än vill. Därför gäller det att fånga de här solstrålarna nu.
Och visst, väder är inte allt. Absolut inte. Men det är ju ändå ett faktum att sol och varm hud gör en glad. Gladare.
Men som sagt, det här är bara en parentes. En scen. Nu till det viktiga. 


Jag tror det är Ricardo. 


Idag upplevde jag kanske för första gången hur mina två största arbetsuppgifter här smälte samman. Då talar jag om den här palsternacksbloggen och så det fotografiska arbetet. Jag var som sagt i byn i morse på väg upp till en utsiktsplats då jag gick förbi ett bageri jag aldrig sett förut. Bröden låg i stora lådor i en dörröppning och utanför stod en ganska ung man med vitt förkläde, vit mössa och stora påsar under ögonen och rökte en cigarett. Jag hade redan innan tänkt att jag skulle passa på att köpa mig ett bröd till frukosten, det har hittills aldrig hänt att jag gått upp till byn innan detta första mål på dagen så bagerierna har jag liksom missat. Dessutom vet jag alldeles för väl vid det här laget att jag bara får ont i magen av det där vita, men ack så goda brödet. Den här bagaren hade något särskilt i blicken som jag fastnade för. På vägen tillbaka passerade jag bageriet igen och köpte ett bröd av honom och bad att få ta ett porträtt. Det gick bra, men han tog av sig förklädet vilket var lite synd.

Jag vill tro att han heter Ricardo. I alla fall hette bageriet Paderia Ricardo och han var den enda person jag såg där förutom en gammal tant.

För första gången sedan jag kom fick jag brödet i en papperspåse. Äntligen säger jag. Ricardo visade mig brödet och sa att det var väldigt varmt och stoppade det sedan i påsen. 85 cent kostade det och bakom den myggnätsdraperade öppningen till köket såg jag en stenugn. Varmt var inte riktigt nog för att beskriva temperaturen. Hett är en bättre beskrivning. Så hett att jag bara kunde äta den knapriga skorpan vid min provsmakningen en stund senare. Inrkåmet rykte.
Jag skulle vilja säga att Ricardos paderia är ett typiskt bageri. Det är så enkelt att ordet enkelt nästan är en överdrift. Det är enklare än enkelt.
I disken fanns ett bröd (ett sånt som jag köpte) och en påse typiska bolos (små kakor som är torra som biscottis och har formen av ringar). Ja, det är allt. Prislistan avslöjade att det inte rörde sig om att resten av sortimentet var slutsålt eller obakat. Nej, där stod att läsa "Pao, Bolos, Massa, Canela". Bröd, kakor, deg, kanel.


Rykande hett stenugnsbakat bröd i papperpåse. Jag har längtat efter detta. 


Men det gör inget. Brödet var det godaste jag ätit här tror jag. En knaprig fin skorpa förmodligen på grund av att degen strösslats med majsmjöl (vilket är mycket vanligt att baka bröd av här. Det finns Pao Milho som består av vatten, salt, jäst och majsmjöl och så finns det Pao Mistura som innehåller vatten, salt, vetemjöl, majsmjöl och jäst. Jag föredrar Mistura, skivat och rostat. Pao Milho blir för stabbigt enligt min smak och lite sötaktigt vilket jag inte gillar.) 

På vägen hem från byn med mitt varma bröd i ryggsäcken smet jag förbi favorithuset på höjden som är till salu. Ägarna bor i USA har jag hört och är aldrig där och på deras tomt växer diverse träd med ätbarheter. Nu är det säsong för ett bär som heter groselho och intill muren vid vägen står det några träd som dignar av dessa groselhos. Jag hängde mig över muren och rafsade åt mig några kvistar som jag ska koka sylt på. Jag gjorde ett test häromdagen och det blev så himla gott så nu ska jag göra lite mer. Men bären är goda även råa. De är lite som vinbär men fruktigare och så har de någon godissmak över sig. Svårt att beskriva rättvist men lätt att stoppa i yoghurten och ha svårt att sluta äta av.
Jag skriver mer om groselhos och vad man kan göra av dem när sylten är kokad.

Nu ska jag plocka undan min disk och vingla nerför stentrappan och snorkla iväg.