27 oktober 2011

Rapport från te-fabriken

Den kinesiska tebusken Camellia Sinensis.


Sedan slutet av 1800-talet har man producerat te på ön Sao Miguel i ögruppen Azorerna. Under 1930-talet blomstrade produktionen och det fanns 14 företag här men nu återstår endast Gorreana och Porto Formosas fabriker. Gorreana är den äldsta och större av de två, grundad 1883, och den enda producenten av grönt te i Europa.

De båda fabrikerna, som mest liknar museum med de vackra urgamla maskinerna, ligger bara kilometrar ifrån varandra på den norra sidan av Sao Miguel. På bergssluttningarna ner mot havet breder de mörkt gröna plantagen ut sig och ser på håll ut som perfekt klippta rader av buxbomshäckar. Men vid en närmare titt på den kinesiska teplantan Camellia Sinensis så ser man små vita blommor med runda fina kronblad.

Porto Formosa och Gorreana är båda öppna för allmänheten och man kan själv gå runt i fabrikerna under produktionen av teet och titta eller få en snabb guidad tur. Det finns även möjlighet att dricka te och köpa med sig hem till bra priser i shopen. Jag och min mor besökte båda ställena och hade stor behållning av det. Porto Formosa hade vid vår visit avslutat sin produktion för säsongen så fabriken låg ekande tom och likaså terummet men vi fick en tur runt i byggnaden och kunde sedan själv traska ut på plantagen och titta efter at ha blivit bjudna på en kopp svart Broken leaf. Husen där är otroligt vackra med sin lite gråvita puts på fasaden och mörkt blåa målade fönsterluckor med sån där perfekt slitage av färgen. Väl inne på gården går man genom en välklippt platanallé mot den gamla fabriken och det lilla museet. Så länge vädret tillåter kan man sitta ute på en terass och avnjuta en kopp te och några små traditionella bolos samtidigt som man tittar ut över teodlingarna, klipporna och den föränderliga Atlanten och känner sig sådär lagom kolonial i sin stråhatt. Och skulle det vara storm eller vinter så kan man göra samma sak fast inomhus i deras Salon de Chá som inryms i fabriksbyggnaden.

Både på Gorreana och Porto Formosa använder man maskiner som ser smått antika ut. Somliga av dem har hundra år på nacken men går fortfarande precis som de ska. De är riktigt rejäla pjäser importerade från England och Indien och roliga att titta på även om de inte är i bruk. 
Vi hade tur när vi kom till Gorreanas fabrik för där var de i full färd att framställa grönt te. Maskinerna snurrade av sina drivremmar och det var ett antal människor i arbete. Väl där förstår man verkligen att det finns en stor poäng med att ha en fabrik öppen för allmänheten för hela stället liksom andas tradition och genuinitet. Snurret från maskinerna och doften av grönt te som påminner om hö är helt enkelt väldigt mysigt. 

Tebladen skördas under den torrare perioden på året mellan april och september och tas sedan in för sortering, oxidering eller jäsning (om det inte är grönt te vill säga), torkning och packning. Här produceras tre olika sorters te vid namn Orange Pekoe, Pekoe och Broken Leaf. Orange Pekoe tillverkas av det första (från toppen räknat) bladet och har en kraftigare, rikare smak än de andra. Det är det finaste teet och kostar lite mer än de övriga två. Av det andra bladet på plantan gör man Pekoe och av det tredje Broken Leaf. Broken leaf är ett milt och runt te i typisk frukost-stil. De här svarta teerna produceras helt ekologiskt. 

Produktionen på Sao Miguel är så pass liten att allt te säljs inom Portugals gränser men är man väldigt nyfiken men utan resplaner till detta sydvästra hörn av Europa kan man beställa te från deras webshop.






En te-katt ger ett slött men sött välkomnande utanför Porto Formosas tefabrik. 






Den här typen av tvättanrättning finns på många byggnader här på Sao Miguel. Denna dekorerad med kakel
föreställande den på ön mycket populära blomman hortensia. 










En enkel men mysig tesalong med butiksdel i Porto Formosa.


Det lilla provköket på Porto Formosas fabrik där kvalitetskontrollerna sker.


1883 öppnade Ermelinda Gago Da Camara och hennes son Jose-Honorato Gorreanas tefabrik. Den ägs och drivs
fortfarande av samma familj. 


Förr i tiden plockades tebladen av kvinnor för hand. Nu sker det med särskilda små maskiner.












Rensning sker fortfarande manuellt på Gorreanas fabrik.


Ett nytillskott i maskinparken på fabriken, en tepåsepackare.

23 oktober 2011

Rösti på sötpotatis

Typisk lunchmat här hos mig är soppa, sallad, omelett eller någon snabb pastagrej. Sånt som man kan laga på max trettio minuter, gärna femton.
En dag fick jag upp en bild av en fluffig omelett med sötpotatis och koriander i huvudet på förmiddagen och tänkte göra slag i saken till lunch. Men efter arbete och en tur i vattnet fanns inte riktigt energin att tillreda potatisen först för att kunna använda den i en omelett. Ärligt talat visste jag inte ens hur jag skulle göra det , vilket som vore det bästa sättet. Koka eller ugnsbaka?
Någon som har erfarenheter av sötpotatis omelett bland läsarna? Hjälp!

Sötpotatisen är en riktigt hård knöl och vi har inte en särskilt nära relation i nuläget han och jag. Jag jobbar på den, men det tar tid, även om Azorerna är sötpotatisland. Här odlas kanske tre olika sorter och man hittar dem till bra pris (i jämförelse till Sverige) i alla mataffärer, marknader och fruktaffärer. Vad azorierna själva gör med dem har jag ingen aning. Jag har aldrig sett sötpotatis på menyn förutom som chips på Rotas.
Nåväl. När tålamodet brister får man improvisera och innan jag hunnit blinka såg jag mig stå där i köket och på den grova sidan rivjärnet riva en sötpotatis. Rösti, tänkte jag och rev vidare. Varför inte en rösti?
Och så fick det bli och det kommer det bli många gånger till i framtiden kan jag lova.
Enkelt? Ja!
Snabbt? Ja!
Gott? Ja!
Lagom-till-lunch? Ja!

Jag ska erkänna att jag hade lite svårt att släppa omelettidéen helt och hållet så jag löste det genom att skiva det kokta ägget jag hade i kylen och servera det till röstin. Ett litet tillskott av protein är nödvändigt. Och för att göra denna måltid komplett hackade jag ihop en sallad också.

Så inga konstigheter, byt bara ut den vanliga potatisen mot en söt typ och riv den grovt. Den är lätthanterlig som en morot och saftar inte något vidare. Väl i pannan limmar strimlorna ihop sig utan att protestera och man kan enkelt vända den med hjälp av ett lock eller tallrik.

Är man sugen på nya varianter av rösti manar ju det stora utbudet av fina rotfrukter så här års till att experimentera friskt. Morot, palsternacka, rotselleri, persiljerot.
Och har man ingen färskost av det slaget jag tjatar om här på bloggen tänker jag att det kan gå att göra en god röra av keso, örter och kanske lite finhackat ingridmarie äpple. Eller något smetigt av philadelphiaost.


Lunchbrickan.


Sötpotatisrösti
1 port.
  • 1 stor sötpotatis
  • 1 pytteliten gul lök
  • olivolja
  • salt & nymalen svartpeppar
  • Servera med t ex: ägg, färskost av komjölk, persilja eller koriander
Riv sötpotatisen grovt. Strimla löken fint. Hetta upp olivolja i en liten teflonpanna och lägg i lök och potatis. Bred ut i ett jämnt lager och salta. Stek på medelvärme tills potatisen blivit lite genomskinlig och att den limmat ihop sig. Får den färg alldeles för snabbt men inte blir genom bakad lägger du på ett lock en stund. Sedan tar du stekpannan i ena handen och sätter ett lock eller en tallrik i andra och håller den över pannan. Ett, två, tre och så vänder du röstin över till locket och låter den sedan glida ner i pannan med steksidan uppåt så den andra sidan får färg också. Salta och peppra. Lägg på en tallrik och servera med till exempel ett kokt ägg, färskost och lite örter. 


En liten sallad
  • vitkål
  • päron
  • gurka
  • persilja 
  • rostade sesamfrön
  • oliver
  • vinäger, olivolja, salt, peppar
Strimla kålen fint. Tärna gruka och päron. Veva runt allt med olja, vinäger och lite salt. Ned med oliver, persilja och sesamfrön. Klart!

PS. Päron och rostade sesamfrön. Åh. Jag säger bara det. DS

Smaklig spis!

Receptmakare: Fru Palsternacka